Sagan om Tasse.. som sedermera blev Volt.
Den här händelsen tog fart i början av sommaren. Året är 2012. Det var ljummet utomhus och träden stod i hög grönska men vad hjälper det när hjärtat känns tomt och bitvis kallt, då sorgen ligger som en tung klibbig dimma över vardagen. Saknaden av min lilla grå, Mirco, var total och ständigt närvarande!.. Han var underbar på alla vis, men den här berättelsen har en helt annan huvudrollsinnnehavare, Tasse, som med tiden blivit Volt!
För att bearbeta det som hänt besökte jag med olika konstellationer av släkt och vänner katthemmet så ofta jag kunde. Blev pang bom och brak överförtjust i Tasse som satt i köksburen, en något blyg kisse som alltid tittade misstänksamt på mig under dom vita brynen. Jag trängde mig sakta på, i lugn och ro, utmanade hans område och tog försiktiga kliv över hans trösklar, fick passerkort att klappa och gosa men såklart enbart på hans villkor. Han kom hem den 22a augusti, äntligen! Med hoppet på topp och förväntningarna ovan månen tog jag sikte emot framtiden!
Lyckan blev kort! Ett och ett halvt dygn fanns han inom våra väggar. Min sambo hade sin vana trogen efter duschen på kvällen öppnat fönstret i badrummet på vid gavel för att vädra och släppa in sval nattluft i lägenheten. Jag kan ju bara spekulera i det som hände men tror att doften av natur och frihet lockade. Tasse var ju frisk nu, och stark efter omvårdnaden på katthemmet. Nu var det som om någon öppnade porten och sa -ut på nya äventyr! Friheten är din! Klart han satsade. Vad Tasse inte visste var att fönstret var tre våningar upp, med buskage och en marschallhållare i järn rakt nedanför.
Onda aningar väckte mig denna natt, jag visste direkt att det gällde den allra nyaste familjemedlemen, och även jag kunde känna doften av frisk och förväntansfull luft i mina lungor. Jag bröt ihop fullständigt och väckte sambon med ett hysteriskt inre raseri.
-----------------------------------------------------------------------
Förvirring, jag anklagande, han med dåligt samvete, letande, jag med dåligt samvete. Katthemmet kontaktades av min sambo som trodde att nu var hans tid kommen. Där var man ganska lugna och ställde upp, och det var första glimten av hopp. Burar riggades runtikring, mat och vatten portionerades ut på alla ställen. Regnet öste ner, skönt för att tårarna inte syntes, jobbigt med tanke på Tasse, (fast namnet Tasse kändes så försiktigt, det här var en äventyrskatt.) Hur klarar han sig i all väta, hade han blivit skadad?? Hoppet sjönk som ett gammaldags piratankare, tungt säkert och rostigt.
Marie, en kattvan kvinna med hjärtat på rätta stället stöttade, och jag ömsom drog upp mitt ankare, ömsom tappade det igen. Sista paret tygskor, sista torra jackan i hällregnet blev snart genomsurt. Jag ägde varken stövlar eller regnrock. Någonstans under jakten drog jag undan en gren på en stor tät gran. Som om solen sken och livet var lätt skuttade en svartvit katt iväg genom skogen. Det är min katt! Han finns och är hel! Inga skador! Puh!! Var det Tasse? Tänk om jag såg fel?!? Såg jag ordentligt, på riktigt, att det verkligen var han..hmm? Jag genskjuter dungen och han dyker upp igen, stannar vänder sig om och tittar på mig, rakt på mig, som han visste det var jag, men inte riktigt ville med, och drar vidare. Jag har inte en chans. Det är min Tasse! Med mouche och allt! Ett genombrott!
Ewa kallas in med det tunga artilleriet, hon är något i form av en egen variant på catwoman! Hon hjälper och tipsar! Hon blir vårat hopp! En vardagens hjälte! Sen stannar det av en vecka. Jag och min sambo letar, folk ringer på lappar vi klistrat upp, alla tips kollas. Grannar letar. Jag är ledsen, så ledsen. Såg fram emot en ny individ, men det blev mera sorg istället. Hur mår han?
---------------------------------------------------------------------
-Alex! Alexandra! Ner på gården!! NUU!!!! Det är något om en katt!! Vår katt!!!! Sambon från badrummet ropar. Jag hör inte mer. Är på väg. Hoppar i skorna på vägen ner i trappen. Det brinner i knutarna det fattar jag, men vad skulle jag göra? Vem skulle jag möta? Vart fanns han? Är det Tasse denna gång? Jag kommer ner, en man vinkar till mig -Hoppa in i bilen! min son steker bacon, katten e på verandan. Min telefon ringer, det är Ewa, -har ni hittat honom?! -Nä. Eller han finns på en veranda nånstans. Omtumlande. Allt händer samtidigt.
Mannen i bilen, Vladimir, blir min stora hjälte. Han har sett Tasse på verandan, antagligen hungrig. Sonen har sett bilderna och är helt säker, men dom har inte tagit mitt nr. Dom ger Tasse bacon. Tasse kan äta en hel ko i mängd, och det tar ju tid så tiden är med oss. Vladimir kontaktar polisen men blir bortkopplad och hamnar i kö. Han söker själv på nätet efter Tasse för att få tag i min adress. En kvinna har en blogg och hon har skrivit att Tasse är försvunnen. Vladimir gör ett inlägg. Bloggkvinnan ser detta och ringer Ewa. Ewa ringer mig, det här sker då jag just satt mig i Vladimirs bil på väg till baconverandan. Ewa kör mot samma mål som vi. Nu först upptäcker jag att jag inte har någon tröja, ingen bur, ingen mat med mig. Sambon ringer och följer oss med allt som behövs. Vi är alla framme utom Ewa som har en bit att åka. Och Tasse ser välmående ut. Bacon, vilken lyx. Han håller sig ett par dm ifrån mig, ingen annan får gå nära. Han är så nära men ändå når jag honom inte. Han försvinner. SuperEwa anländer, vi riggar fällor. Vladimir ringer nästa morgon, två fällor tomma, men i den tredje är det något argt och väsande som sitter. Jag lyfter skynket. Kissen tittar trött på mig med blodig, sönderstångad nos. Mouchen välplacerad, runda kinder och fluffig päls. Kampen är över. Efter två veckor beger vi oss tillsammans hemåt. Jag andas först när vi har låst vår ytterdörr bakom oss!!
-----------------------------------------------------------------------
Första natten består av fyra flyktförsök genom badrumsfönstret, som numer är barnsäkrat. Katten väser och skakar tätt tryckt intill toaletten i tre dygn. Därefter pågår 10 nätters konstant nattråmande. Sen händer nåt. Vi ställer en stol vid köksfönstret, han verkar nöjd med att titta på allt därifrån. Framtassar på fönsterbrädan och baktassar på stolen. Han hittar sina fyra tygmöss som drivs hårt genom nätterna. Han kryper ihop i ett kökshörn på kvällarna. Toalettfönstret är utdömt. Han hittar sin bädd efter ytterligare en tid men kloar upp den och får en ny som han inte är ett dugg intresserad av..
Jag ger honom ett nytt namn Volt, med tjockt l efter Vladimir, Volt för att han känns så, fin som om en stöt går genom mig då jag ser honom, men också för att det är så jag tänker mig hur han gav sig av ut i naturen, välplanerad och som en smidig simhoppare genom luften.
Första gången han spinner högt blir jag lycklig och vill inte sluta mysa. Första gången han hoppar upp i vår säng och finner att duntäcken är rent av himmelska att bädda ner sig i. När han äntligen kliver i sin egen säng som står framför det varma elementet i sovrummet, och faktiskt verkar gilla den. Alla framsteg är segrar och gör historien om Volt lite roligare att berätta.
Volt är en volym större än tidigare, mycket lekfull, väldigt försiktig, otroligt mjuk, gillar kel men på sina villkor, och låter som en hes kossa när han mjauar, vilket passar bra med hans teckning. Mouchen ger honom touchen av Clark Gable. Vilken stilig katt!! Han är sin egen men jag får låna mer och mer av honom, vi bygger sakta, långsamt och träget upp något stort och fint här över!!
Sagan har flera hjältar! En utomstående Vladimir, en egen catwoman Ewa, en varm och stöttande Marie, goda medmänniskor som ringt och letat. Tack alla hjälpsamma fantastiska människor!!
/Alexandra, Mikael och VOLT!!