Hej Stockholms Katthem!
Det har nu gått runt en månad sedan
Simona (nu kallad Ember, och i vissa av mina vänners tycke även 'kvinnliga Gustaf', trots att hon saknar några extra kilon) fick flytta hem till mig. Hon började med den mörkaste och tryggaste platsen hon kunde hitta, nämligen bakom tvättmaskinen och efter noggrann urkoppling och säkerhetskontroll av sladdar fick hon ligga där i ett par dagar. Det mest händelserika som hände i hennes liv under tiden var nog när jag kom in, satte mig och högläste Inferno av Dan Brown för att hon skulle vänja sig vid min röst. Förutom på natten när hon var upptagen med att smyga runt i lägenheten förstås, och vid minsta misstanke på att jag var vaken sprang hon tillbaka till badrummet.
I takt med att jag successivt och långsamt kunde blockera / belysa de mest osociala ytorna hon ville gömma sig på hittade hon till slut in i vardagsrummet under slutet av den andra veckan. I sovalkoven under sängen inuti en låda märkte hon att hon för det mesta fick vara ifred och att det där även var mörkt och skönt nästan hela tiden.
Med lek, kattgodis och kontinuerligt pushande av hennes gränser växte modet och hon började hon till slut för en vecka sen väldigt ofta våga sig utanför de mörka utrymmena under kvällstid. Med löfte om lek, klappande och en strykande hand på magen (galet, eller hur?) har vi nu väldigt många kvällar sällskap av varandra. Jag kan med trygghet säga att Ember verkar trivas i sitt nya hem, och att det är svårt att spendera vissa nätter utanför lägenheten utan att fundera på hur hon har det.
Jag vill passa på att tacka för den smidiga adoptionsprocessen, den kunniga personalen på Stockholms Katthem och Ember för att hon bara på en månad börjat berika mitt liv på sätt jag aldrig har varit med om förut.
Varma hälsningar från Jonas och Ember.