Hej!
Det är en månad sedan jag flyttade till de konstiga tvåbeningarna. Allt var jätteläskigt i början och jag kände mig så liten och ynklig att jag bodde i kattlådan de första dagarna. Åh vad stressigt det var, men sedan vågade jag mig ut och hittade en säng, den var bra att gömma sig under. Tvåbeningarna envisades med att prata med mig av någon anledning, konstigt men jag började slappna av tillräckligt för att äta, dricka och gå på toaletten regelbundet. Bara på natten förstås, när de sov, de var ju där på nätterna, också konstigt. Sedan upptäckte jag fönsterbrädan, åh vad skönt att värma min svarta päls i solen! Men sen! Sen hittade jag ett fantastiskt gömställe i bokhyllan bakom en vikskärm, matte letade efter mig i minst en timme men jag sa givetvis ingenting. Nu har jag haft det som min trygga plats i två veckor och jag brukar sova där på dagarna, jag blir ju trött efter all lek på natten (hårsnoddar är det roligaste jag vet!). Fast jag är framme mer och mer på dagen också, även när tonåringen är hemma. Han är lite läskig tycker jag, så jag har kissat på hans säng två gånger för att göra honom mindre läskig, det verkar ha fungerat. Men klappa mig får de inte göra än, jag smiter iväg så fort någon går förbi, det är fortfarande scary även om jag vågar mig numera upp på sängen för att nosa. Jag har hört matte mumla något om att hon är stolt över mina framsteg, hon är knasig hon, ibland när hon pratar med mig blir hennes ögon liksom vattniga. Dessa människor. Men jag tror det här ska bli bra. Tingeling!
//Wilbur