Spöket (tidagare May Queen) flyttade in hos mig i maj 2020. Som ”skyggis” på katthemmet hade vi haft en gäng träffar där, som i stort gick ut på att jag satt och pratade och hon låg i sin hylla bakom en filt. Min bild av Spöket från start var att det inte fanns särskilt mycket rädsla, utan snarare en oförståelse för vad hon skulle med mig till.
När hon kom hem så gick det ändå oväntat fort till dess hon började spatsera omkring i lägenheten och både leka och sova inom synhåll, men sedan hade vi en lååååång period utan några direkta framsteg på den sociala fronten. Spöket var helt okej med att jag var inneboende, och uppskattade att jag gav henne mat, godis och leksaker, men någon form av närhet såg hon tydligen inget behov av.
Ganska precis ett år efter Spöket och jag blev sambos hade vi första tass-hand-kontakt. Hon petade på mig helt enkelt. Ett OERHÖRT stort steg och jag var stolt som en tupp! Sedan gick det ytterligare ett halvår innan nästa steg togs. Men då togs det istället ett jättekliv!
En vacker dag (eller snarare kväll) hoppade hon upp och lade sig bredvid mig i soffan. Kvällen efter placerade hon tassarna på mig, och kvällen därpå fick jag klappa henne. Och där släppte allt. Nu kräver hon uppmärksamhet och kel och sover helst på mig, både i soffan och i sängen.
Nu har det gått nästan två år sedan Spöket flyttade in och glädjen i att känna att jag lyckats få denna underbara individ att förstå nyttan med människor är enorm! Jag är stolt över mig själv att jag gav henne den tid som behövdes och över att jag visat att jag är någon hon kan lita på. Vi har det bra ihop!