Mars
Jag måste tyvärr meddela att Önskekatten (f. d Mars) fick somna in igår. Det hela gick mycket fort: Önskekatten var gammal (troligtvis över sjutton-arton, sade veterinären), hans organ började stängas ned och han han hade svårt att röra bakkroppen.
Han tappade även mycket i vikt på kort tid, och det fanns helt enkelt inget kvar att göra. Fram till slutet bibehöll han dock sina främsta karaktärsdrag: sin aptit, sitt mycket högljudda spinnande och sitt stora behov av kärlek och kramar. Det kommer aldrig finnas en så anspråkslös, enkel och kärleksfull katt i världen, och ingen så totalt obrydd om kattliga saker som mystik, jakt eller värdighet (eller för den delen världen utanför ytterdörren). Han är djupt saknad av sin familj, men vi är så tacksamma till er för att vi fick ta hand om honom dessa åtta år. Han somnade in där han trivdes som bäst: hemma, och i min famn.
Bifogar en liten vers jag skrev en mycket sömnlös natt för många år sedan, när Önskekatten opererats akut för njursten och just fått komma hem för att återhämta sig.
KONVALESCENTEN
(efter E.A. Poes ”Ulalume”)
och katten som sover och låter
sömnsmackar tungan så sött
sömnsnackar, talar så sött
jag ligger intill han och gråter
jag är sömnlös, evinnerligt trött
jag gör inget annat än gråter
jag är vaken men särdeles trött
jag har vakat så länge om natten
jag har hållit hans tass i min hand
jag har hållit min tumme, hans hand
min själ måste tröstas av katten
som sömnsmackar, tunga mot tand
min själ måste vakta på katten
som drömmer om mjölkhavets strand
mitt kramdjur, min sälgris, mitt socker
du har varit så väldeligt sjuk
du har varit så dum som vart sjuk
jag ska aldrig mer kalla dig tjocker
och peta försynt i din buk
jag ska aldrig mer retas, din tjocker
jag ska klappa och kyssa din buk.
Läs mer om Mars.
