Ann-Charlotte

Nu har det blivit en solkatt, men det tog ett tag. När Ann-Charlotte kom till oss var hon skräckslagen och alldeles hård. Varenda muskel var så spänd att hon knappt kunde röra sig. Stackars liten. Men lite i taget sänkte hon garden, och lärde sig både leka och kela, till stor glädje för oss alla. Nu är hon en katt som har gått från skygg till bara försiktig, men det kanske lugnar sig med tiden. Och hon har ju blommat ut till en fin och ganska rolig katt, en sån som kliver omkring på mig varje morgon och jamar högt på frukost, och en sån som somnar på mig om kvällen. Och som har en massa grejor för sig däremellan, mycket går ut på att få mig att lyda order. Allra bäst har vi det ute i skärgården när vi tar morgonpromenad tillsammans och hon kan springa fritt, eftersom det är en lagom stor ö. Att se henne få kattfnatt är det bästa som finns, när hon rivstartar med sin runda lilla rumpa och drar iväg bara för att hon är glad och frisk. Sen kommer hon tillbaka och ska gnugga kind till hon nästan trillar omkull. Så man kan säga att det har gått bra, Ann-Charlotte har hittat hem, och vi har mycket spännande kvar att lära oss om varandra. Jag tror hon hälsar, hon ligger i mitt knä och mammatrampar just nu. 

Hälsningar från husse Björn