Chiba

För ett år sedan adopterade jag Chiba, en mycket skygg liten katt som tyckte att vi människor var väldigt läskiga. De första tre dagarna åt han inte alls och gömde sig under soffan. Det var senare bara på nätterna när jag hade gått och lagt mig som han vågade smyga fram för att äta.

Med mycket tålamod och kärlek (och godis) började små förändringar ske. Efter några veckor kunde jag klappa honom försiktigt, men bara när han var i sitt trygga gömställe. Och sakta men säkert vågade han visa sig mer. Efter cirka ett halvår tog han ett stort kliv framåt. Han kom fram till mig i soffan, nosade försiktigt, och ville bli klappad även utanför sitt gömställe.

Idag är Chiba en helt annan katt. Han är social, busig och spinner och gosar nöjt bredvid mig i soffan varje dag. Vi har fortfarande några små utmaningar kvar, till exempel jobbar vi just nu med att han ska vänja sig vid att man rör vid hans tassar, men framstegen han gjort är otroliga. Från rädd och sluten till världens keligaste kille. Chiba har verkligen blommat ut!