Mini-Mina & Imina (del 2)

Em-em (Mini-Mina) berättar.


Imina har rymmit! Hon slet sig ur selen! Matte har varit jätteorolig och bara letat och letat. För vi behöver Mina och hon är bara 10 månader! Precis som jag är! Första natten låg Imina och tryckte i ett buskage nedanför vår balkong och matte satt i närheten och försökte locka. Själv satt jag på balkongen och såg på. Men när det grydde och matte räckte fram en godisbit blev Imina rädd igen och sprang in i villaområdet. Matte knackade på, och letade i varenda trädgård, under husgrunder, i förråd och i buskar. Men Imina var som uppslukad av jorden. Matte satte upp lappar och lade lappar i varenda brevlåda. Flera hundra lappar – för Imina måste hem! Vår otäcka skrivare som haft nästan slut på toner ”hur länge som helst”, lyckades snabbt spotta fram säkert hundra tydliga bilder på Imina! Var den fick toner ifrån är ett mysterium! Matte kontaktade polisen, tidningen, katthemmen och Djur.id för att efterlysa. Hon gick i timmar och ropade ”Kom-Imina”. Grannarna måtte ha undrat! På kvällen satte vi ut mat och vatten på flera ställen så hon skulle stanna i närområdet. Vi letade och letade, men utan resultat. Det var som att leta efter en nål i en höstack. Matte letade hela nästa dag. Lockade och gnolade för att Imina skulle höra henne. Satte upp fler lappar. Satt ute på gräsmattan och bara väntade. Ville finnas där om Imina letade. Själv blev jag allt mer skygg och osäker och tyckte livet kändes läskigt utan syrran. Inget var som vanligt längre. 

En som sett en lapp ringde. ”Du letar väl i skymningen och gryningen”, sa hon. ”Det är störst


chans att hon kommer då. Du ropar väl på henne?” Matte svarade att hon letade dygnet runt och


skulle fortsätta ropa på Imina resten av livet, tills den dagen Imina dök upp igen. Vi fick massor av råd från Stockholms- och Uppsala katthem. ”En katt som kommer ut av misstag följer oftast närmaste husfasad och viker runt hörnet. Den blir vanligtvis kvar i närområdet och rör sig ”i cirklar” under nattens lopp. Se dig omkring ”med kattögon”. Vilka skyddade och trygga gömställen finns det?”  De sa också ”kolla så att du har vidtagit följande åtgärder…. (efterlys etc)”.

Vi ställde åter ut mat och vatten på flera ställen till kvällen. Det var viktigt att hålla henne kvar! Vi ställde också upp porten så att hon hade ”en väg tillbaka”. Matte sov några få timmar. Klockan 03:30 vaknade hon och gick raka vägen fram till fönstret. Ute på gården passerade en vilsen svart misse. ”Där är hon ju!”, utbrast matte och sprang ner. Men ingen misse. Men Någon hade ätit av maten. På morgonen kom Uppsala katthem med en fälla som vi ställde ut där Någon hade ätit. För till saken hör att även tama katter som kommit ut kan bli så stressade att fälla är enda sättet att fånga dem på. ”Ladda med något som luktar gott och kolla var tredje timme.” Matte blev plötsligt lugnare. ”Det kommer att hända något bra”, mumlade hon. ”Imina kommer att komma springande för att få godispinne”. Vi visste båda att tanken var naiv, men matte kunde inte släppa känslan av att något skulle hända under kvällen. Det började åska och regna. Och någonstans där ute var Imina.

Var tredje timme kollades fällan. Framemot skymningen ställde vi ut mat och vatten igen. Där matte hade suttit den första natten bredde hon ut ett vitt badlakan under matkoppen. På så vis skulle vi kunna se svarta Imina från fönstret i natten. Om hon kom. Om hon klev upp på badlakanet för att äta. Hon måste vara hungrig nu. Matte satte sig vid fönstret redan i skymningen med avsikten att sitta där hela natten om så behövdes. Hon var ”förbi av trötthet”, men Imina måste hem! Klockan 22:45 utbrast matte plötsligt att ”där är hon!!!” när en liten svart orolig katt klev upp på det vita badlakanet för att äta.Matte öppnade balkongdörren och lockade och Imina svarade förtvivlat. Matte rusade ner och jag sprang ut på balkongen. När matte kom ner på gården, tunnklädd och med ett fat torrfoder i handen, så satt jag och Imina och ropade på varandra. Imina nere på gården och jag uppe på balkongen. Vi ropade så intensivt att grannarna kom ut på sina balkonger. Matte bad dem gå in igen. Imina sprang fram mot matte och klagade högljutt, men vågade inte ända fram. Hon jamade och jamade och matte satte sig ner i det genomblöta gräset och svarade och lockade. Tiden gick. Matte frös så hon skakade. Genomblöt. Över mobilen fick hon rådet från Uppsala katthem att sitta kvar. ”Jaga inte! Se till så att hon inte blir rädd och flyr. HON ska komma till DIG.” ”Jag sitter här resten av natten om det behövs”, sa matte.

När matte inte kom på något att säga sjöng hon ”Heart of gold” för Imina. Matte har alltid sagt att Imina är en liten katt med ett hjärta av guld, så vad passade väl bättre. Och ute var det mörkt, kallt, blött och sent. Så småningom fick hon klia Imina bakom öronen. Imina spann. Matte matade med lite torrfoder i handen. Imina blev allt lugnare. Strök sig försiktigt mot matte. Plötsligt började Imina busa! Klättrade upp i äppelträdet, jagade nattfjärilar, bajsade i tant Maj-Britts rabatt, tuggade på rosenbusken och studsade omkring. Hon var nog glad över att ha hittat matte och mig igen men lite förvirrad! Matte började leka med några torra grässtrån som Imina fick jaga. Det var just genom leken som Imina ”blivit tam” några månader tidigare. Snart kunde matte klia mer och ta upp världens lyckligaste lilla katt i famnen. Imina slappnade av fullständigt! Det var en trött, törstig och hungrig liten misse som kom hem efter drygt 3 dygn på rymmen. Själv blev jag så lycklig så oj! Jag nosade på syrran och stormade runt med en leksaksråtta i munnen och kunde inte sluta leka! Matte njöt av att se mig, och njöt av att ha Imina hemma igen. Nu är vi världens lyckligaste alla tre!

Sedan gick matte ut för att se om hon fångat någon grävling i fällan, för det bor sådana här. Nu återstår det att ta ner flera hundra lappar från lyktstolpar, trapphus mm. Annars åker vi nog dit för offentlig nedskräpning! Jisses så många lappar det hann bli!!!! Ge aldrig upp om vi försvinner! Alldeles för många kattägare ger upp för tidigt! Vi finns där ute och behöver bli hittade! Det går! Med kunskap, tålamod, magkänsla och engagemang! Ta reda på ”hur gör jag” – ha tålamod – och ge aldrig upp! Chip och registrering är också viktigt! Snart ska vi vara ”mattes kattgalningar” igen! Oj vad vi ska busa! Jag är så himla glad att Imina är hemma igen! Nu ska vi ha ett långt, härligt, busigt sommarlov tillsammans…





Medsänder tre foton som bilaga!





Fotnot: Imina och ”Em-em” (Mini-Mina) är viltfödda i sept. 2010 på Ingarö, infångades julen 2010 och har bott hos matte i cirka fyra månader. Imina har blivit en kelgris. Em-em är fortfarande skygg.