Livia, Letitia, Greta 2 & Patsy

Året var 2005 när Greta kom in i våra liv. Vi hade tidigare haft en djupt älskad katt vid namn Frida, men hon hade lämnat oss efter en tids sjukdom. När vi bestämde oss för att gå till Stockholms katthem var det bara för att titta, vi var ju ännu inte redo för en ny katt. Tänkte vi. När vi såg Greta, av personalen på katthemmet informellt omdöpt till Sur-Greta, var det dock kört. Vi bara visste att Greta var katten för oss och att vi var människorna för henne. Pytteliten till utseendet men jättestor i attityd stal hon således våra hjärtan på ungefär 2 sekunder. Inte illa jobbat av en katt som kommer från ett vanvårdshem där över hundra katter levde i en källare under fruktansvärda förhållanden!

I början av sitt nya liv med oss var Greta tvär och levde verkligen upp till sitt kärleksfullt givna ”öknamn” Sur-Greta. Vi var dock tålmodiga och plötsligt en dag bestämde hon sig för att vi var ok. Attityden behöll hon givetvis, men nu gick det bra att bli klappad, att leka med bollar och att sova i sängen. Och att ta emot räkor gick alldeles särskilt bra! Dock märkte vi ganska snart att Greta behövde ännu mer stimulans än vi kunde ge. Ett besök till på katthemmet skulle snart lösa det problemet!

Eftersom både Frida och Greta var brunrandiga katter hade vi en förkärlek för den teckningen. Vi trodde nog, utan att direkt prata om det, att vi kanske skulle falla för ännu en brunrandig katt. Det var då vi träffade – eller snarare hastigt skymtade – Olivia för första gången. Hon hette på den tiden Patsy och kom från samma vanvårdshem i Järfälla som Greta. När vi kom till Katthemmet var det matdags och Olivia, som hade bott under vidriga förhållanden längre än Greta, hade för (o)vana att suga in mat i kinderna och sedan, platt som en pannkaka för att synas så lite som möjligt, rusa iväg för att gömma sig och svälja maten. Olivia var vit med svarta fläckar och svart svans. Inte det minsta brunrandig med andra ord, men stal våra hjärtan gjorde hon likafullt.

Det går inte att komma ifrån att den första tiden hemma med Olivia var knepig. Hon var inte van med människor, hon hade svultit i hela sitt liv och hade helt klart farit mycket illa. Hon gömde sig hela tiden, hade magproblem, kom bara fram på nätterna och vid något tillfälle kissade hon i sängen för att hon inte vågade gå till lådan. Vi gav oss dock inte! Så sakteligen blev Olivia tryggare och oj, vilken underbar katt som gömde sig där innanför det skygga skalet.

De följande åren svetsades vi verkligen ihop till en familj. Greta styrde och ställde med sin attityd, Olivia styrde och ställde med sin matglädje och så småningom även med sina extremt bestämda krav på kel. Vi tvåbeningar fick finna oss i att bli styrda och ställda med. Underbart! Under de här åren flyttade vi från en liten tvåa till en etagelägenhet dubbelt så stor som också har en stor balkong. Balkongen blev Olivias nya favoritställe. Vi har aldrig sett en katt njuta så av solsken som Olivia!

2011 blev Olivia sjuk. Med tanke på hennes uppväxt kanske det inte är så konstigt att hon inte hade samma motståndskraft som andra katter, men chocken var för den skull inte mindre. I oktober somnade Olivia in, efterlämnandes två oändligt ledsna människor och en deprimerad kattkompis. Greta ville inte göra någonting efter att Olivia gick bort. Hon blev mindre i maten och låg mest i sin fåtölj. Ibland gick hon till ytterdörren och satt där, ungefär som om hon trodde att Olivia gömde sig där utanför och förhoppningsvis snart skulle komma hem igen.

Det var av den här anledningen som vi återvände till katthemmet. Greta och vi behövde helt enkelt en ny kattkompis. Just det, EN ny kattkompis. Men där var de – systrarna Letitia och Livia. De hade av någon obegriplig anledning befunnit sig på katthemmet i nästan ett helt år. Vi ser det som att de väntade på oss! Redan första gången vi träffade dem ”tjattrade” Livia, nu med namnet Kira, på ett karaktäristiskt sätt med oss, ett tjattrande som vi senare lärt oss tolka som ett ”Jag kräver att just du ska kela med mig just NU”! Letitia, som nu heter Keiko, bedårade oss med sin truliga uppsyn och sin milda personlighet. Ack vad vi bedrog oss när det gällde det där med ”mild”!

Efter dagliga besök hos de båda systrarna på katthemmet var det så dags för dem att flytta hem till Greta och oss. Visst var de lite skygga i början, men snart var de rejält hemmastadda. Kira är den keligaste katt vi någonsin stött på. Hon älskar att vara med när vi viker tvätt, när vi borstar tänderna eller vad vi än gör. Alltid lika kelig och go. Ibland väcker hon oss mitt i natten bara för att gosa, inte alltid helt uppskattat av sömniga människor men man smälter snart. Keiko är inte längre det minsta mild, utan en buskatt av högsta rang. Hon ska upp överallt, ha ner allting som går att ha ner - och så älskar hon att busa med sin syrra. Mellan busen älskar hon att bli klappad och upplåter då sin ljuva stämma i glädje (en gäll, oefterhärmligt sprucken ton). Ibland tröttnar Greta på buset och säger till på skarpen, men det glömmer Keiko snart bort. För det mesta kommer de överens alla tre, och det är skönt att se att Greta blivit sig själv igen. Än idag reagerar hon dock på namnet Olivia, och de kel-traditioner Olivia skapade kring läggdags förvaltar Greta med stolthet.

Vi vill med dessa ord tacka er på katthemmet för att ni finns. Och vi vill uppmuntra dig som läser detta att ta dig an även den skyggaste av katter. Det finns en underbar personlighet under det fräsande och rädda ytterskalet som väntar på att få titta fram. Ge den skygga katten den chansen och du kommer aldrig ångra dig!

Micke och Petri