Ramona

Lilla söta Ramona med kattvärldens lenaste päls är en av de 63 (!!) katter som Katthemmet hämtade från ett misärhem våren 2012. I mitten av juli fick hon ett hem, men returnerades i november då de nya ägarna inte kände sig bekväma med att hon var så skygg. Jag, som arbetar som volontär på Katthemmet sedan många år tillbaka, tyckte så otroligt synd om henne då hon verkade vara så olycklig efter returen. I början av januari 2013 erbjöd jag och min man oss därför att vara akuthem till henne.

Sagt och gjort, den 12 januari 2013 fick "Fröken Spök" följa med oss hem. Där möttes vi av våra tre egna missar; Cirkus, Timja (båda tidigare katthemskatter) samt Maxx, som nyfiket hälsade den nya bekantskapen välkommen. När hon vågade sig ut ur transportburen pep hon iväg som ett skott in under soffan i vardagsrummet. Där höll hon till de första dagarna och tyckte det mesta var jätteläskigt. Jag har aldrig krälat omkring så mycket på golvet som under den tiden… ;-)

Efter några dagar började hon våga sig ut vid 21:30-tiden på kvällarna. Då gick hon runt och undersökte huset och började också ganska snart att leka, både med de andra katterna och för sig själv med diverse leksaker. Helt underbart att se! Mig var hon relativt bekväm med så länge hon låg på en trygg plats, men Leif, som hon inte kände sen tidigare, var hur läbbig som helst – bara han rörde sig så tog hon till flykten! Det tog dock inte särskilt lång tid innan vi båda hade förälskat oss totalt i den här lilla svarta varelsen. När det dessutom funkade så bra med våra befintliga katter och vi såg hur glad och lekfull hon blivit så var det självklart att vi skulle bli hennes för-alltid-hem!

Nu har Ramona bott här i drygt 4 månader och det går så sakteliga framåt hela tiden! Vi får oftast klappa och gosa och då hörs ett diskret spinnande – lycka! Det har t.o.m. hänt att hon har sovit i sängen med oss och de andra pälsbollarna :-) Hon har inte förstått vad det ska vara bra för, men jag kan lyfta upp och pussa på henne utan några större konstigheter. Hon älskar att vara på den in-nätade uteplatsen som katterna alltid har tillgång till via kattlucka i altandörren. Där kan man ligga och spana på grannar, fåglar och annat spännande i det höga klösträdet eller bara ligga och meditera på mjuka dynor i sommarnatten. Det leks mycket och ofta, och ibland kan hon ligga avslappnad och lugnt tvätta sig fast vi går förbi. Hon går ofta runt och säger ”kurr!” bara sådär i största allmänhet – hur gulligt som helst!

Visst är hon fortfarande en osäker kisse och kommer förmodligen aldrig bli någon knäkatt, men vad gör det?! Att se henne ha förvandlats till en glad och lycklig liten katt är det enda som betyder något :-)

Hälsningar,

Margit, Leif och missarna