Rita - del 2
Hej!
Liten uppdatering om Rita.
Jag heter fortfarande Rita och är nu 2 år och 4 månader gammal, jag har snart bott hos matte i 2 år, flyttade till henne i oktober 2004. Det första året var otroligt jobbigt, jag var en skygg liten kattfröken, gömde mig för allt och alla, t.o.m matte, jag sprang under sängen och gömde mig så fort det bara ringde på dörren, och där låg jag tills dom främmande människorna gått sin väg. När matte försiktigt försökte närma sig mig så sprang jag och gömde mig, enda gången hon fick klappa mig var när jag låg och sov....
Men så en dag i oktober 2005, nästan precis ett år efter att jag flyttat hit så förstod jag att matte är inte farlig, så jag gick fram till henne självmant och ville bli kelad med, och nu är det något av det bästa jag vet. Vi har vår dagliga ritual, så fort matte sätter sig i soffan på kvällen så hoppar jag upp och lägger mig bredvid henne, och säger till att nu är det dags för gos, så när matte börjar klappa mig så lägger jag mig gärna på rygg så hon kan klappa mig på magen och sen brukar jag krama om hennes hand och borra ner mitt huvud i handen så hon förstår att jag vill bli kliad på huvudet, bakom öronen och under hakan... Och en sak till som jag är stolt över, jag springer inte länger och gömmer mig då det kommer besök, för dom männsikorna som brukar vara här är snälla och tycker om mig jättemycket. Jag är glad över att matte har haft sånt stort tålamod med mig under det första året då jag var en riktigt liten skyggis. Numer är jag en väldigt nyfiken liten kattfröken, och älskar mat gör jag, varje morgon när matte kliver upp och går in i köket sitter jag snällt vid matplatsen och säger att nu är det minsann dags för frukost och varje dag tycker matte att det är så gulligt eftersom jag inte kan jama riktigt, utan mer som ett pip efter att få frukosten
serverad.
Matte har försökt ta med mig ut i sele, men det tycker jag inte om, det känns för otäckt där ute i den stora världen, jag trivs bäst här inne i hemmets trygga vrå, favoritsysselsättning är att sitta i fönstret i flera timmar och titta på fåglarna där utanför och allt annat som rör på sig, så ibland skrämmer jag slag på matte genom att krafsa på rutan då jag försöker hoppa efter fåglarna som är på utsidan. Men då får matte sig ett gott skratt och brukar kalla mig för sin lilla knäppis; man kan ju inte fånga fåglar som är på andra sidan rutan ju och dessutom ibland är större än en själv
Jag vill gärna hälsa till min f.d matte Lillian, och jag hoppas hon och mina syskon och min mamma mår bra.
Varma hälsningar till alla katter och personal på katthemmet från Rita och min matte Marcella.
Liten uppdatering om Rita.
Jag heter fortfarande Rita och är nu 2 år och 4 månader gammal, jag har snart bott hos matte i 2 år, flyttade till henne i oktober 2004. Det första året var otroligt jobbigt, jag var en skygg liten kattfröken, gömde mig för allt och alla, t.o.m matte, jag sprang under sängen och gömde mig så fort det bara ringde på dörren, och där låg jag tills dom främmande människorna gått sin väg. När matte försiktigt försökte närma sig mig så sprang jag och gömde mig, enda gången hon fick klappa mig var när jag låg och sov....
Men så en dag i oktober 2005, nästan precis ett år efter att jag flyttat hit så förstod jag att matte är inte farlig, så jag gick fram till henne självmant och ville bli kelad med, och nu är det något av det bästa jag vet. Vi har vår dagliga ritual, så fort matte sätter sig i soffan på kvällen så hoppar jag upp och lägger mig bredvid henne, och säger till att nu är det dags för gos, så när matte börjar klappa mig så lägger jag mig gärna på rygg så hon kan klappa mig på magen och sen brukar jag krama om hennes hand och borra ner mitt huvud i handen så hon förstår att jag vill bli kliad på huvudet, bakom öronen och under hakan... Och en sak till som jag är stolt över, jag springer inte länger och gömmer mig då det kommer besök, för dom männsikorna som brukar vara här är snälla och tycker om mig jättemycket. Jag är glad över att matte har haft sånt stort tålamod med mig under det första året då jag var en riktigt liten skyggis. Numer är jag en väldigt nyfiken liten kattfröken, och älskar mat gör jag, varje morgon när matte kliver upp och går in i köket sitter jag snällt vid matplatsen och säger att nu är det minsann dags för frukost och varje dag tycker matte att det är så gulligt eftersom jag inte kan jama riktigt, utan mer som ett pip efter att få frukosten
serverad.
Matte har försökt ta med mig ut i sele, men det tycker jag inte om, det känns för otäckt där ute i den stora världen, jag trivs bäst här inne i hemmets trygga vrå, favoritsysselsättning är att sitta i fönstret i flera timmar och titta på fåglarna där utanför och allt annat som rör på sig, så ibland skrämmer jag slag på matte genom att krafsa på rutan då jag försöker hoppa efter fåglarna som är på utsidan. Men då får matte sig ett gott skratt och brukar kalla mig för sin lilla knäppis; man kan ju inte fånga fåglar som är på andra sidan rutan ju och dessutom ibland är större än en själv
Jag vill gärna hälsa till min f.d matte Lillian, och jag hoppas hon och mina syskon och min mamma mår bra.
Varma hälsningar till alla katter och personal på katthemmet från Rita och min matte Marcella.