Taizon

För fyra år sedan kom Edgar, som då hette Taizon, hem till oss på Högbergsgatan. Katthemstjejen som bar in honom konstaterade att ”Här kommer han att trivas. Taizon är traumatiserad och introvert. Fräser han är det ett gott tecken, det betyder att han är trygg och vågar ta för sig. Han visar inga tecken på aggressivitet.” 

Vi hade hälsat på Edgar i akuthemmet fyra gånger och skymtat något svartvitt i ett hörn längst in under sängen. Nu fick vi äntligen se honom på riktigt. Innan han gick ut ur transportburen stannade han upp och tittade på oss, hans blick var djup, full av själ. Jag älskade honom från start. 

Edgar är född utekatt och uppvuxen i en kattkoloni utanför Järna. Sex år gammal fångades han in av Stockholms katthem och fick tillbringa nästan två år i akuthem. Han hade frysskador på öronen och behövde lite extra omvårdnad för att finna sig tillrätta. När han kom till oss var han åtta år och nu är han tolv. 

Den första tiden höll han till under sängen i vår dotters rum. Snart började han titta fram och ty sig till vår dotter, som blev hans favorit. Med sin mjuka personlighet och sitt tålamod hjälpte hon Edgar att utvecklas och känna tillit och kärlek. Han vågade sig fram mer och mer. När våren kom började han sola i fönstret. 

Sakta med säkert har Edgar blivit allt tryggare. Idag tycker han om att bli klappad och pussad, han fångar kattgodis i luften med tassarna och leker med sina leksaker i smyg. Han är fortfarande blyg. Hans trauma ligger på lur och han visar absolut inget intresse för att gå ut. Vi har bara hört honom jama vid ett par tre tillfällen. Däremot kurrar han mycket, varje dag. Han älskar rutiner och höjdpunkten är när vi sitter i soffan på kvällen och dricker te och kollar på tv. Då ligger han mellan oss och myser på sin filt allt vad han kan. Bonus är när han hoppar upp i sängen och lägger sig intill, några gånger har vi somnat bredvid varandra.

Att ta hand om Edgar och följa hans utveckling är oupphörligt fascinerande. Att se honom sträcka ut sig på rygg i solskenet på golvet, att känna hans mjuka päls, att möta hans hoppfulla blick när man vaknar på morgonen –  underbart!

//Edgars familj, mars 2026