Februari: Familjen Fräs

FEBRUARI MÅNADS KALENDERKATTER: FAMILJEN FRÄS

D.v.s. mamma Femke med döttrarna Elke och Anouk. Utefödda och infångade vid en sopstation i Rågsved. Femke finns fortfarande kvar i vår vård och befinner sig i ett av våra akuthem, medan döttrarna har fått ett hem hos Marie och hennes sambo.

Marie berättar:
Redan vid första besöket på Katthemmet lade jag märke till Anouk och Elke, de vackra svarta katterna med blänkande päls och klotrunda gula ögon. Trots att de var rädda och fräste när jag närmade mig så kunde jag inte få dem ut tankarna. Några veckor senare blev jag deras "fadder" och besökte dem några gånger i veckan för att vänja dem vid mig. Målet var att få dem så trygga att de kunde flytta hem till min sambo och mig. Efter någon besök fick jag klappa Anouk, men när det gällde Elke var jag glad om hon inte fräste eller satte klorna i mig.

Efter två månader flyttade de hem till oss. Rädda och fräsiga igen, men det försvann efter några dagar. Förvirringen var dock total i början: vem av katterna var det som kom ut i köket och spanade på oss när vi åt? Vem kikade in i öppna garderober? Vem höll koll när jag dammsög? Det visade sig efter ett tag att det var Elke som var så nyfiken, hon som tidigare mest fräst och legat och tryckt på en hylla i sin bur. Anouk var mer tillbakadragen, men gick snart att klappa igen.

Ja, systrarna i "Familjen Fräs"... Efter snart tre månader hemma hos oss så är Anouk och Elke inte några fräsiga katter. Anouk låter sig klappas under hakan, på kinderna och i nacken; "bra dagar" får jag även klappa henne på ryggen. Nu övar vi vidare på att bli klappad över hela kroppen och bli klappad när hon är på golvet. Elke har jag fortfarande inte fått klappa ordentligt. Just nu använder hon strategin att smita undan om hon tror att jag är ute efter att klappa henne; svårt att klapp-öva, men snart hittar jag ett motdrag.

Både katterna, men särskilt Elke, har blivit väldigt lekfulla. Det galopperas runt, det jagas pälsmöss och små bollar, det smygs i sängen efter fötter som rör sig under täcket och det jagas snören som dras över mattor och möbler. Leken är ett bra sätt att få dem att vänja sig vid människor. I lekens hetta kommer de nära oss, och successivt blir de vana att vara nära människor utan att något otäckt händer. Jag tycker att lekfullheten och att de ligger utsträckt på golvet (och ligger kvar när man går förbi) är tecken på att de känner sig hemma och är avslappnade.

Idag är det två "andra" katter - dock lika svarta och vackra - som bor hos min sambo och mig än de två som flyttade in hösten 2007. Med Katthemmets mantra - tid, tålamod och kärlek - kan man verkligen få "skyggisar" att bli glada, nyfikna och sociala katter. Fantastiska var de redan från början!"

Mamma Femkes akuthem berättar också:
Femke kom till oss den 19 december. Hon var då så pass skygg att hon genast kröp ihop och gömde sig under soffan i vardagsrummet. Där höll hon sig undangömd i en vecka utan att visa sig för oss. Efter några dagar började hon vara framme allt längre stunder och lekte med husets egna katter – Joppe & Jansson. Femke accepterades direkt av ”grabbarna” och fick vara med och busa utan gnäll eller fräs. Efter ca tre veckor lyckades jag klappa Femke utan att hon sprang sin väg..

Det är inte så lätt att komma henne nära, men hon tar gärna smakbitar av skinka eller ost ifrån lillhusses hand. Och är hon upptagen med att åma sig för Joppe, då går det bra att klappa henne. Hon är mycket förtjust i både Joppe & Jansson, men framför allt är Joppe favoriten. Femke delar frikostigt ut både pussar och kramar till sina ”grabbar”.

Hon är oftast framme numera, men får vi besök springer hon undan. Helst ligger hon på min säng när hon ska sova, men kökssoffan och fåtöljen går också bra. Femke är en jättegullig liten kattfröken som trivs ihop med andra katter och gillar lagom mycket bus. Jag vet inte vad hon tycker om småbarn, men äldre eller lugnare barn verkar inte skrämma henne.