En hälsning från ligisten
Davida (tidigare kallad prinsessan Davida):
Nu har jag bott i min familj i en månad. När jag kom hit skulle jag ta det lugnt ett par veckor eftersom jag var nyamputerad. Det gick bra i ungefär två dagar. Sedan dess har det varit full rulle. Jag busar och busar och leker och busar och husse och matte undrar om jag någonsin sover. Det gör jag inte. Åtminstone inte när de är hemma. Och absolut inte på nätterna. Och som ni förstår så sover inte de heller. Och inte grannen under oss.
Jag har fått en storasyster som heter Blossom. Hon är väldigt snäll och visar hur saker ska gå till. Hon kämpade tappert de första veckorna med att förklara vad man får och inte får göra (typiskt korkade regler som att det är förbjudet att öppna garderoben och packa ut all smutstvätt och sprida i hallen). Nu har hon gett upp. Jag gör som jag vill. Äter skosnören och borstar tänderna med mattes eltandborste i smyg. ;-)
Köket har jag pysslat en del med de senaste veckorna. Vi har hittat en rutin där jag monterar ned socklarna i köket, sen kommer husse att säga ajabaja och monterar tillbaka dem. Sen monterar jag ned dem igen och så säger husse ajabaja och montera tillbaka dem igen. Då går jag ett varv, återvänder och monterar igen. Och så fortsätter det tills husse inte orkar mer. Han tackar i smyg sin lyckliga stjärna för att jag bara har tre ben och vill inte föreställa sig vad jag hade kunnat ställa till med om jag haft fler. Kökssocklarna är nu fastsatta med fotbollstejp.
Det var förresten en journalist här från Djursjukhuset. Väldigt trevlig. Märkvärdigt att bli intervjuad också. Hon frågade om husse och matte tycker synd om mig för att jag är handikappad. Den frågan var det ingen som förstod....
Matförbrukningen är på topp. Jag äter torrfoder som en normalstor schäfer. Med tanke på hur aktiv jag är så är det antagligen ganska lite. Ibland äter jag annat också. Tex när matte gick till jobbet första gången. Då blev det ju så förfärligt tråkigt. Blossom bara sov och sov. Urtrist. Så jag passade på att äta upp en pärlhyacint som min kattmormor lämnat på köksbordet. Matte kom hem och fick nästan spader. Letade och ringde och googlade för att se om den var giftig. Och eftersom ingen visste säkert så blev det till att åka taxi till Djurakuten för dropp och kolbehandling. Både för mig och Blossom. Matte var nära ett sammanbrott (tänk er själva, jag som gått igenom så mycket och så trodde matte att hon lyckats ta livet av mig på bara en helg!). Husse också. Blossom var lika lycklig som alla syskon som råkar ut för kollektiv bestraffning. Det gick ju trots allt inte att bevisa vem som ätit upp blomskrället och då måste man ju vara på den säkra sidan. Ha! Sammantaget var utflykten ett bra test på vad den här nya familjen duger till. Kändes tjusigt att få åka taxi fram och tillbaka och att höra matte storgråtande säga till receptionisten "Försäkringen går inte igenom förrän om 10 dagar men vi betalar vad som helst, vad som helst!". Det är liksom bra att veta sitt värde när man är ny.
Sammantaget så är familjen väldigt bra. Bra storasyster och sjysst käk och mer leksaker än på leksaksaffären. Visste inte ens att det fanns så många. Och husse och matte som verkar bry sig en del. Och bra kattsäng, 2x2m med duntäcken! :-)