Hej!
Här kommer en hälsning från mig! När jag kom till Stockholms katthem döptes jag till Irland Men min adoptiv-tvåbening döpte mig till Nyx, Nattens gudinna, och det var ju på tiden att nån såg min sanna storhet!
Hemma hos Charlotte fanns också Emil, en vit lurvig fyrbening, som inte visste sin plats, men det lärde jag honom snabbt. Även tvåbeningen höll jag kort, ja, mycket kort. Som tur var fanns där ett loft, där jag låg och såg ned på dem. Maten var dock ok, och lådan likaså. Sällskapet fick jag stå ut med. Med tiden vann dock herr Emil mitt hjärta, visserligen var han obegripligt klunsig, men jag beslöt att vi var ett par, följde honom troget överallt. Tyvärr försvann han ut ibland, och då stod jag vid dörren både när han gick och när han kom hem. Och den gången jag rymde var det för hans skull (och för matens) som jag lockades in igen.
Men en dag hände dock det att Emil gick ut, och aldrig kom hem igen. Det förändrade allt. Jag tvivlade på om jag ville fortsätta överhuvudtaget. Jag drog mig undan helt. Men, Charlotte fanns kvar. Och jag hade ju sett att Emil brukade tillåta henne att vara henne nära. Med tiden hade jag börjat tillåta henne att vara mig lite nära. Jag började närma mig henne lite mer, jag litade inte på hennes händer, men hon lade sig på knä, böjde sig framåt mot golvet, med pannan mot min panna, och det blev ganska trevligt.
Numera är det faktiskt så att jag tillåter henne vara min transportör, hon lyfter upp mig, utan att jag direkt ser hennes händer, och lägger mig mot sin axel, då brukar jag sträcka min panna uppåt mot hennes kind. Och så stryker vi oss mot varandra på kattvis. 😻