Isak o Bettan

Vi tänkte berätta hur det går för Isak och Bettan (f.d. Beatrice), som har bott med oss sedan februari 2002. Isak fångades in med sin bror och en mycket vild mamma vid SVT, och Bettan kommer från en stor grupp förvildade katter vid Norra Stationsgatan.

När vi först träffade dem var de två rädda och mycket skygga katter som satt inne på köksavdelningen. Isak var en ynklig liten krake och Bettan var deprimerad och ledsen, det gick inte ens att få ögonkontakt med henne. Vi fick visserligen klappa henne, men hon var mest som ett skal. Efter några dagar bakom duschkabinen och så småningom soffan började de tina upp en aning, Bettan blev gladare och började leka, både med Isak och med oss.

Sedan dess har det gått sakta framåt, efter ungefär ett halvår fick vi börja klappa Isak ordentligt, och det märktes att han faktiskt njöt. Idag är de riktigt gosiga katter, även om det mest är på deras villkor. Ibland passar det inte, och då går de bara undan.

Isak är otroligt nyfiken och ska kolla in allting nytt, han följer oss runt i lägenheten, sitter på stolen mittemot när man äter och hänger med in i badrummet. Bettan är däremot den mest kontaktsökande, hon kommer fram för att gosa och hoppar upp i sängen när vi ska sova. De är riktiga livsnjutare, han älskar att sitta på balkongen och
titta på fåglar och grannkatterna, medan hon föredrar att sova i soffan och äta räkor.
Husse och matte är nog OK, men allra bäst tycker de om varandra, och Isak vill helst ligga nära, nära och bli tvättad. Han må vara en rejäl ung herre på 6 kilo, men i hjärtat är han en busig liten slyngel, och lekarna blir ganska vilda ibland. Bettan är mer damig och vill ta det lugnt, även om hon ofta hänger med och vill leka. Däremot är hon fortfarande ganska sprättig och det är mycket som är farligt.

Isak och Bettan kanske aldrig kommer att bli knäkatter, men de ger oss oerhört mycket glädje ändå. Små saker blir värda så mycket, och det är spännande att se dem
bli tryggare och säkrare. Huvudsaken för oss är att de är friska och glada och njuter av livet.

Vi är tacksamma att Katthemmet ger alla katter en chans, även dem som haft det tufft i livet och som påverkats mycket av det. Tveka inte att ge en rädd och osäker katt ett hem, även om det innebär mycket jobb och tålamod. Vi hoppas att Isaks bror Chaplin har det bra, och att någon snart vill ta sig an Bettans gamla kompisar Lill-Axel och Dogge, som bott länge i sitt akuthem.

Många hälsningar till personalen på katthemmet, till Marie-Louise som var Isaks akutmatte, och Eva och de andra som slutligen lyckades fånga in den lilla kattfamiljen.

/Helena, Örjan och spattkatterna.