Deimos

Hej! Det har nu gått 19 dagar sedan Deimos (numera Hampus) kom hem. Från att varit totalt vettskrämd i samband med att han skulle in i buren på katthemmet, tog nyfikenheten (som vanligt) överhanden så fort vi kom utanför dörrarna (vad var det där? En cyklist! En bil! Stora kattögon följde allt som hände på gatan).

Väl hemma förvånade han genast matte och husse. Vi trodde att han illa kvickt skulle springa iväg till närmsta undangömda vrå, men istället började han genast utforska omgivningen. Först efter en stund slog det honom att allt nog var ganska läskigt, så då fattade han posto bakom en hoprullad matta under sängen. Denna plats var under de första dagarna en bra tillflyktsort när det behövdes. Vi har låtit mattan ligga kvar där, så att han skall känna att han alltid har en trygg plats han kan ta sig till om han känner att han behöver, och glädjande nog är det allt mer sällan han är där.

Han har ett par stora styrkor, och det är lekfullheten och nyfikenheten. Det går ju inte att ligga och trycka under sängen om någon leker med ett snöre eller en boll utanför - då kommer man ju ut inom någon minut för att se vad som händer! Det är en otrolig liten kisse vi har fått, och för varje dag som går så ser vi hela tiden små framsteg. Eftersom han är så pass skygg, så blir vi ju saliga för varje liten händelse, så som dagens stora nyhet att han inte ens lyfter på huvudet när matte kommer in genom ytterdörren.

Hampus har upptäckt den kokta fisken, något som han är fullkomligt övertygad om att Gud skänkte människan för att hon skulle skänka den till katten. Den äter han glupskt direkt ur handen. Han ligger nu och sover helt avslappnat i favoritfåtöljen, och när husse idag påpekade att vi ju hade kommit överens om att man inte skulle vässa klorna på den, ger han husse svar på tal genom en hel harang av små läten. Överlag har han börjat prata mer den senaste veckan, och pratar så fort man kommer och skall klappa honom.

Klappa honom går nu också jättebra, så länge man väljer rätt tillfälle. När han ligger och sover och man kommer och klappar honom, så spinner han som ett tröskverk och sträcker ut sig på rygg i hela sin längd (han är jättelång!!) Däremot får man inte klappa när han är klarvaken, då drar han sig fortfarande undan lite. Å andra sidan ser vi även där stora skillnader. Från att första dagen springa under sängen om någon kom för nära, flyttar han nu sig bara en bit bort. Vi har en fundering på om det inte är så att mycket är rent reflektoriska undandragningar - har man dragit sig undan hela sitt liv, så är det svårt att ändra på det i en handvändning. Det sitter nog lite i ryggmärgen, men samtidigt börjar nog hjärnan förstå att "de där människorna är nog inte så dumma ändå". Allteftersom tiden går så kommer ju sådant att försvinna mer och mer, och vi har ju sisådär en femton-tjugo år på oss!

Ibland väcker han oss på natten, oftast genom att spela pingisbollar över golvet så att J-O Waldner skulle bli grön av avund. Härom kvällen fick jag en liten katt framför boken när jag låg och läste - då är han på nattfjärilsjakt i sängen?! Senaste dagarna har han mer och mer börjat vara med när det händer saker. När jag rensade kattlådan häromdagen vänder jag på huvudet och ser en liten katt med två stora ögon ligga precis bakom mig i badrummet och med spänt intresse följa vad som händer. Likaså när det lagas mat i köket - det kan ju (och borde) vara fisken som kommer fram igen...!

Vi är så tacksamma för att ni tog hand om denna lilla kisse, och sedan gav oss möjligheten att få honom till vår familj. Lycka till med de andra kissarna, och tack för vad ni gör!!

Hälsningar Hampus (Deimos), Anders & Jannika