Mizty

Hej!
Jag heter Mizty!
När jag bodde hos er hette jag "Mitsy 2".Jag hade inte haft så roligt innan jag kom till katthemmet. Antagligen var jag en sån där "sommarkatt" som min förra familj tröttnade på. Några fick åka och ge mig mat innan det fanns plats för mig på hemmet. Jag var väldigt ledsen och skygg, nästan deprimerad, som min nuvarande matte berättat om mig. När min nya familj kom och hälsade på på katthemmet så fastnade dem för mig direkt,speciellt matte. Så var det då bestämt!
En dag fick jag åka bil och det var nervöst, ska jag säga,ängslig som jag är. Så släppte dem ut mig ur buren och jag fick gå och nosa en stund runt lägenheten. Usch, vad skrämmande, jag ville bara gå och gömma mig. I nästan en vecka åt jag ingen mat. Mattan under matsalsbordet blev min tillflyktsort och flyttade mig gjorde jag bara när jag var nödig och när matte skulle lägga sig. Hon var min tröst och jag fick lov att trampa på hennes mage. Åh, vad jag njöt!
När jag väl börjat vänja mig vid allt och alla, så gick jag hack i häl på matte i stort sett hela tiden, t.o.m. in på toaletten (hon hade inget emot det).
När barnen i familjen skulle nattas var jag också där för att säga godnatt.
Det dröjde lång tid innan jag vågade mig fram när vi hade främmande, i början bara när vissa personer var där.
Husse hade jag svårt för i början. Kom han för nära kunde jag fräsa åt honom, men bara ibland, jag såg att han blev lite ledsen och bekymrad. När jag var lite modigare så sa jag faktiskt förlåt genom att hoppa upp till honom och spinna och låta honom klappa mig någon minut men inte längre.
I januari har jag bott hos min nya familj i två år och jag trivs bara bättre och bättre. "Utelivet" tycker jag inte om fast jag har gjort några avstickare till grannens balkong. Ja,dem har ju en kanin där!
Jag älskar att slappa och kan sova flera timmar eller bara ligga och titta på det som händer runt omkring.
Matte tror att jag ibland tänker tillbaka på det som har hänt och då blir jag inte mig själv. Då kan jag gå undan och vara försvunnen hela dagen även om dem letar efter mig.Sen när jag väl kommer fram på kvällen blir dem förvånade för dem kan inte förstå var jag har varit hela tiden.
För två månader sedan fick min nya familj för sig att jag skulle få en kompis. Åh, vad svårt jag hade för den lilla svarta saken som bara glufsade i sig all maten, så fort som möjligt, och lekte med mina saker. Till slut fick jag nog och strejkade för att visa vad jag tyckte. Jag slutade äta mat och gick och gömde mig och vägrade komma fram.
Jag fick nästan som jag ville men matte och husse ville ge det en chans till innan dem lämnade tillbaka kattungen. Tror ni inte att jag blev nyfiken på den vilda krabaten som sprang fram och tillbaka och hoppade och skuttade. Jag måste ju medge till slut att han var bra charmig. Matte tyckte det såg roligt ut för jag ville inte visa till en början att jag var intresserad. Jag smög fram och ställde mig och tjuvkikade på honom medan han lekte. Kom han på mig så vände jag ryggen till honom och gick.
Nu kan vi jaga varandra och sova tillsammans. Okej, jag måste säga att han kan göra mig så tokig ibland att jag måste läxa upp honom. Men han är faktiskt riktigt go´.
Tack för att jag fick bo hos er ett tag och att ni fixade så att jag fick bo hos min nya familj. TACK!!
PS! Min familj hälsar också.