Mirabelle

En solkattshistoria.

Jag heter Mirabelle och är snart 3 år (tror jag). Sedan i augusti bor jag hos Slottsorganisten och hennes familj. Förr så bodde jag hos andra människor men så en dag så verkade det som om de tröttnat på mig. En dag när jag trodde att vi skulle åka till landet, hade jag gått in i min transportbur och somnat men när jag vaknade så befann jag mig på en bänk på Slussen! Det var hemskt! Jag var alldeles ensam och stora tåg åkte fram och tillbaka och bullrade. Det hjälpte inte hur mycket jag jamade, INGEN kom och hjälpte mig! Efter många timmar så kom det en man i uniform och lyfte upp min bur och bar iväg med mig till en bil. Jag hörde hur han ringde en massa samtal i sin mobiltelefon och sen sa han skulle ta mig till ”Stockholms Katthem”. Jag blev väldigt orolig, fast samtidigt tänkte jag att ingenting kunde vara värre än att sitta instängd i en bur på Slussen. När vi kom fram till katthemmet blev jag placerad i en ny, mycket större bur och fick mat och vatten. Efter några dagar kom en veterinär och undersökte mig och konstaterade att jag var frisk men verkade väldigt ledsen och kränkt. Undra på det! Hur glad skulle han vara om han blivit övergiven på detta sätt?!

Jag blev fotograferad och placerad i en stor bur i ett rum med många burar, som alla var befolkade av olika katter. Snart började det komma människor och hälsa på mig. En del passerade bara min bur och såg mig knappast. Andra stannade längre men ingen verkade riktigt intresserad av mig. Jag förstod ju att alla dessa människor var ute efter att få en katt med sig hem. Så en dag kom en mörk dam och en blond flicka. De tittade länge på mig men sen hörde jag hur de sa till varandra ”men vi skall väl ha en kattunge” och gick vidare. Det kändes som om mitt hjärta skulle stanna, jag tyckte att de såg så trevliga ut och hade gärna sett att de skulle blivit mina nya människor. Jag lade mig ner, slöt ögonen och försvann in i drömmarnas värld. Så hör jag deras röster igen och hur de säger ”men hon är ju så söt, det är något speciellt med henne”. Efter en stund kom en av skötarna och skrev ”bokad” på namnskylten på min bur och då förstod jag att jag hade fått nya människor! Det här var i början på sommaren och eftersom de skulle ha något som kallas för ”semester” (något människopåfund) så fick jag inte komma till mitt nya hem förrän i augusti men de hälsade på mig flera gånger så att vi fick lära känna varandra. Till slut kom dagen då jag fick komma till mitt nya hem och nu är jag en mycket lycklig katt hos mina nya människor. Ibland tänker jag på alla mina kattkamrater från Stockholms Katthem och hoppas att de alla skall få komma till lika fina människor som jag!

Berättat för Ann-Christine Jernberg
(Som kom med första burken tonfisk, en tradition som kvarstår i en musikerfamilj.)