Donna

Kommer ni ihåg de tre perserkatterna som fanns på Katthemmet i oktober-november 2003? Här kommer en hälsning från en av dem, Selma (som hette Donna när hon bodde på Katthemmet).

Under de 13 månader som gått sedan Selma flyttade hem till mig har en del hänt. Till att börja med så har hon fått finare päls och ätit upp sig litegrann (hon har inte blivit fet, men magen är väl kanske inte trådsmal). Selmas f.d. ägare hade, enligt vad jag fick berättat för mig, inte givit henne så värst vidare mycket mat, så i början åt hon allt hon kom över och länsade matskålen i rekordfart. Det var som om hon tänkte att det är lika bra jag äter upp allt på en gång, annars kanske någon tar maten ifrån mig och jag vet inte när jag får mat nästa gång. Hon stal dessutom gärna mat från köksbänken och köksbordet. Det beteendet gick, som tur var, över efter ungefär tre månader och nu har hon en betydligt lugnare attityd vad gäller mat och tigger knappt ens vid bordet längre (bara om matte äter rökt skinka på smörgås) .

Selma gillar inte något vidare att bli lyft eller buren, även om går med på det under kortare stunder. Hon gillar inte heller att sitta i knäet eller ens ligga bredvid en i soffan. Jag tror helt enkelt att det aldrig varit någon som brytt sig speciellt mycket om henne. Hon gillar däremot att bli gullad med, om det sker på hennes villkor. Hon visar det tydligt, med att lägga sig på rygg på golvet för att bli kliad på magen. Selma är med andra ord en katt man inte bossar runt, hon är en liten primadonna som vill ha saker på sitt sätt eller inte alls.

I september fick Selma en kattkompis, kattungen Elsa från Akutgruppen. Det var inte så populärt. Selma var jättearg en hel helg och morrade och fräste och var så förbannad att hon inte kunde sova på en hel helg. Vad var det för en liten insekt som flyttat hem till henne och som dessutom morrade tillbaka? Upprörande… Men på den tredje dagen vände det och även om de inte är de bästa vänner (jag tror att Selma tycker att Elsa är lite i jobbigaste laget) så är de i alla fall goda vänner. Det är Selma som bestämmer förstås, även om Elsa tar sig ton ibland. Ibland slåss de (rätt fredligt), men många gånger räcker det med att Selma blänger på Elsa. På det stora hela verkar de trivas ganska bra med varandras sällskap.
Och matte som aldrig mer hade tänkt skaffa katt efter att den förra katten dog ångrar sig inte en sekund och tycker att ett hem är inte ett hem utan en katt (eller två katter i det här fallet).

Hälsningar från Selmas matte