Tuss o Bus

Hej!

Det här är historien om min solkatt Tuss, före detta Pecan.

Efter att ha farit runt i olika akuthem så hamnade hon till sist hos oss. Vi är Lotta, Micke och numera storebror Bus, en hankatt på ca. 4 år. När hon kom till oss var hon skräckslagen. Hade redan innan fått veta att ingen någonsin fått klappa henne. Hon var livrädd och fräste så fort hon kände sig trängd. Första veckorna spenderade hon under soffan i vardagsrummet eller under badkaret, de platserna som man inte kunde nå henne på. Visste inte riktigt hur jag skulle göra för att hon skulle bli mera trygg. Jag låg många timmar platt på golvet och pratade, ibland tog jag med mig en tidning eller en bok och läste medan jag låg där och småpratade med henne. Till slut så vande hon sig vid min röst och kunde sova långa stunder under tiden. Enda gången hon kom fram var på natten då hon smög ner i köket för att äta lite. Hade man tur kunde man se
henne smyga utefter väggarna.

Vande henne vid att ha min hand närmare och närmare henne. Till slut fick jag röra henne på tassarna. Hon kunde även stryka sitt huvud mot min hand. Vi försökte busa med henne så mycket som möjligt, kastade in grejer under badkaret som for ut lika snabbt igen!

Efter ett par månader kom hon fram mera ofta, kollade in oss på håll. Vår andra katt, Bus, var hon mera kärvänlig mot. Slängde sig på golvet med rumpan i vädret. Bus tyckte mest att hon var jobbig! Han var inte van vid så intimt sällskap! Det blev vår och hon började löpa. Skrek nätterna igenom och sprang runt och ville ha Bus uppmärksamhet. Då han inte var ett smack intresserad tänkte jag att det var tid att passa på att försöka klappa henne. Jag glömmer aldrig då jag för första gången fick närma mig henne och la min hand på hennes tassar. Hon strök huvudet mot min hand och föll över på sidan, jag började stryka henne över huvudet och hon spann och dreglade! Fick klappa henne på hela kroppen. Jag grät faktiskt då! Hon fick inte
nog, spann och dreglade, tryckte sitt huvud mot min hand så jag trodde att hon skulle göra sig illa! Efter den händelsen blev hon som en annan katt, hon kunde hoppa upp i soffan där vi satt och till slut lade hon sig i mitt knä. Jag skickade med bilden när hon för första gången ligger hos mig.

Efter kastreringen lugnade hon ner sig. Bus tyckte att hon nu var ganska söt och fick ibland ett ryck och brottade ner henne på golvet och tvättade henne.

Nu har det som sagt gått över ett år sen hon kom, och hon blir bara underbarare för varje dag. Hon sover under mitt täcke på nätterna, man får pussa på henne, hon ska vara med överallt, sitta i knät när man är på toaletten. Micke är hon fortfarande lite reserverad mot och hon är fortfarande väldigt stirrig när det kommer hem folk hon inte träffat förr, ingen annan än vi får klappa henne och hon klarar inte av snabba
rörelser och höga ljud. Hon kan nog upplevas som lite nervös. Men jag har förhoppningen om att det någon gång ska gå över och att hon helt och hållet ska lita på oss människor. Min erfarenhet är i alla fall att det jag gjorde i början när jag låg på golvet i timmar får jag belöningen av nu.

Skickade med lite bilder på Tuss och Bus så att ni också får se de små underbara!

Lotta Ek