Svempa

Hej!

Nu har det gått en vecka sedan vi fick hem Svempa, så vi tänkte skriva och
berätta lite om hur det går för honom. Vi tycker att han redan har gjort mycket stora framsteg, större än vi hade vågat hoppas på. Han slutade gömma sig för oss redan efter två dagar, och han har till och med sovit i vår säng tillsammans med oss några gånger. Vi har också fått klappa honom lite, även om det kanske mest har varit misstag från hans sida... Han äter bra, går på lådan som han ska och sköter sig bra, förutom att han möblerar om i lägenheten lite (framförallt hos mjukdjuren som bor uppe på garderoben). Han är extremt förtjust i vår andra katt, Sebastian.

Vi är helt klart nöjda med valet av katt för Svempa är väldigt mysig, om än lite feg.

Svempa har skickat med sin egen dagbok, här är den:

Dag 1
Det var jätteäckligt att bli fångad och åka långt i bilmonster och sen blev jag lämnad på ett nytt främmande ställe, men jag gömde mig ganska bra. Först gömde jag mig under sängen, men sen gick tvåfotingarna och la sig på den och då blev det äckligt... Så jag smög ut och nosade lite ett tag tills jag hittade ett jättebra gömställe, under badkaret. Tvåfotingarna hittade mig nästan inte.

Dag 2
När tvåfotingarna vaknade blev det massa ljud igen och när de gick och dushade smet jag. Jag hittade ett gömställe bakom en byrå där jag gömde mig. Efter att ha legat där ett tag rullade en av tvåfotingarna in några bitar mat till mig och jag som var så hungrig. De gav mig mer mat i omgångar och jag behövde inte ens komma fram för att komma åt den. Kanske är tvåfotingarna lite snälla i alla fall... eller? NÄ! Sen försvann först den ena och sen den andra tvåfotingen. Då gick det att smyga runt lite, gå på toa och undersöka var jag är. Det finns en annan katt här men han är lite konstig. Han tittar på mig och vill att jag ska komma fram, säger att tvåfotingarna är snälla, men jag tror honom inte. Sen när jag nosade runt som bäst kom tvåfotingarna tillbaks. Jag skyndadade in under badkaret igen.

Dag 3
Precis som igår skulle tvåfotingarna dusha... Idag tror jag att jag tröttnat på att sitta och gömma mig. Jag är hungrig och behöver gå på toa... vågar mig nog faktiskt fram fast tvåfotingarna är där tror jag... och den andra katten kanske kan vara trevlig... kanske är detta inte ett SÅ hemskt ställe ändå... På dagen var tvåfotinagrna borta och jag passade på att utforska garderobers översidor och lite sånt men sen kom de hem igen och jag gömde mig lite. Fast senare tog nyfikenheten över och jag smög runt och nosade på den ena av tvåfotingen och lekte lite med en aldeles nyköpt boll med kattmynta i...Och jag har inte blivit attackerad en enda gång ännu... lite konstigt men jag fortsätter nog ändå vara på min vakt...

Dag 4
Inatt kunde jag inte hålla mig utan bajsade i soffan... Sebastian sa att det skulle jag få skällning för av tvåfotingarna så jag gömde mig under badkaret igen... Fast tvåfotingarna skällde inte utan bara stökade runt och sköljde soffkuddar och pläd och sånt... Vid ett antal tillfällen vågade jag mig fram, ibland för att det blev bullrigt i badrummet (då gömde jag mig under sängen istället) och några gånger för att upptäcka och möblera om bland mjukdjuren uppepå garderoben... En gång, när jag undersökte vad tvåfotingarna gjort med soffan fick de syn på mig... jag funderade på att fly men de sa glatt mitt namn... och sen satte de sig på golvet och tittade på mig... väldigt förvirrande... så efter ett tag beslutade jag i alla fall för att gömma mig under badkaret igen... Tryggast så... Framåt kvällen sa sebastian "kom, ska vi leka" och gick ner på nedervåningen. Jag följde efter. Det var kul.

Dag 5
På morgonen tog en av människorna fram mat och hällde upp i skålarna, det var alltså inte bara tur att det fanns något att äta... Jag blev överlycklig och strök mig mot allt, Sebastian, stolar, bord, skåp, människohan... vänta... jag blev inte attackerad... jag blev klappad... det var lite konstigt, men inte så otäckt som jag trott...Under dagen stökade jag runt med sebastian, det är kul, och vid ett annat tillfälle blev jag så till mig att jag strök mig mot den andra tvåfotingen... På kvällen kelade de med Sebastian. Han spann. Jag tyckte det lät så mysigt att jag också ville vara med. Jag strök mig mot honom och på kuppen mot den ena tvåfotingens ansikte och deras händer, men de envisas med att vilja klappa mig. Jag förstår inte riktigt det där och drar mig undan lite men det är ju inte obehagligt på något sätt så... Sen när allt var som mysigast blev jag anfallen av en träsko... (anm. han fastnade med huvudet mellan två av de tre pinnar som utgör ett av bordsbenen. Det är tre pinnar som bildar en avsmalnande triangel och han stack in huvudet mellan dem och sänkte det så att det blev trängre runt nacken på honom och sen blev han stressad för att han satt fast, trots att han bara behövt lyfta på huvudet.) Vi skyndade fram för att hjälpa honom loss och i den vevan sparkade han till en träsko som hoppade till. Han kom loss och fräste och sprang och gömde sig. Båda katterna verkar övertygade om att det var skon som var dum (och det får de gärna tro ) Jag gömde mig under soffan men sen gjorde människorna något med Sebastian så att han spann igen och då blev jag nyfiken och smög fram. Senare gick den ena av dem och la sig i sängen och såg på en låda som det rörde sig i... Jag tittade också ett tag men sen gjorde jag Sebastian sälskap i
sängen. När den andra kom ner smet jag. Sen när det var natt och dags att sova gick Sebastian och la sig i fotändan av sängen så jag gjorde honom sälskap. Jag la mig på den ena tvåfotingens ben. Det var ganska mysigt. Då spann jag.

Dag 6
Idag har försökt visa Sebastian min stora vördnad hela dan, jag försöker stryka mig emot honom så ofta som det är möjligt och jag ser verkligen upp till honom. Tyvärr visar Sebastian en kunglig nonchalans och verkar inte vilja ta emot mina vördnadsbetygelser... konstigt... ibland springer han undan, jag fattar inte riktigt varför, det kan väl inte vara så att jag är alltför efterhängsen...? Jag vill helst äta ur samma matskål som han äter ur, när han äter, men efter att människorna lagt sig i ett par gånger gav jag upp och åt ur min egen skål istället. Människorna är ganska spännande men konstiga. Jag vågar nosa på dem ibland men vågar inte släppa dem för nära. Kommer de för nära fräser jag, men de verkar inte bli rädda.

Dag 7
Jag fortsätter att vara underdånig mot Sebastian som fortfarande drar sig undan ibland men vi leker också med varandra och det är kul. När det var dags att sova gick jag och la mig med alla andra, i sängen. Lite trångt och de stora klumpiga tvåfotingarna rör sig så osmidigt men ganska mysigt i alla fall, ett tag...

Dag 8
Idag klev jag upp tidigt och satte igång att leka. Vid frukosten idag ville jag fortfarande äta ur sebastians skål men den ena tvåfotingen flyttade på mig. Han tog tag i min kropp och lyfte mig lite åt sidan. Först märkte jag inte att det var han men efter tredje gången hoppade jag till vid denna upptäckt och smög åt sidan, men sen pekade han på den andra skålen och ropade mitt manm så det verkade som om han ville att jag skulle äta ur den... Det gjorde jag... Jag fortsätter fräsa åt tvåfotingarna och slår dem ibland när de kommer för nära, men jag vill ju egentligen inte göra dem illa så jag använder inga klor. Ofta håller de bara fram en hand och då luktar jag på den. Ibland rör de vid mig. Det är konstigt. Jag förstår inte det beteendet men Sebastian verkar tycka att det är jätte mysigt när de rör honom så jag är lite förvirrad nu...

Hälsningar:
Pia, Tobias, Sebastian och så, förståss, Svempa