Lizzie

Hej!

Vi har döpt om Lizzie till Generalskan Lazuli Tintomara (vilket till vardags brukar bli Lazuli, eller lillkatten), och det verkar hon inte ha någonting emot. När vi hälsade på henne innan hon flyttade hem till oss var hon ganska skygg, och vi fick smöra rätt mycket för henne för att hon skulle våga sig på att leka med oss. Första kvällen i sitt nya hem var hon modigare än vi hade trott att hon skulle vara, och hälsade glatt på vår gamla katt (men inte oss). Den gamla katten, Rudolf, visade sig dock inte vara riktigt lika glad över en ny polare, och fräste åt Lazuli. Vilket fick Lazuli att morra åt Rudolf. Vilket fick Rudolf att bli livrädd för Lazuli (det kanske är nu det är dags att nämna att Rudolf inte bara är tio år gammal, utan dessutom ungefär femtioelva gånger större än Lazuli...) I brist på kattkompis började Lazuli ty sig till sina nya mattar istället, vilket hon gjorde väldigt mycket och väldigt mycket fortare än vad vi hade vågat hoppas på. På morgonen dag 2 låg hon på mattes mage och sov, och på eftermiddagen samma dag följde hon efter oss var vi gick. Nu, två veckor senare, fixar hon att vara utan oss också (de första dagarna pep hon hjärtskärande om hon inte fick vara med), men har blivit en riktig knäkatt och leker och sover med samma intensitet i våra knän. Redan när vi träffade Lazuli så anade vi att hon var vår drömkatt, men vi hade faktiskt inte kunnat drömma om att hon, som förut var så rädd när vi kom för nära, skulle bli så tillgiven – så fort!

Hon har börjat komma överens med vår gamla katt nu, som efter någon vecka började förstå att han faktiskt var störst och kunde bossa ganska mycket över den nykomna. Dom verkar trivas bättre ihop sedan vi fattade att de ville ha varsin kattlåda också. Vi hade tidigare lite problem med att Lazuli tyckte att badkaret var en bättre toalett, men det verkar vara löst nu (peppar, peppar). Nu hänger Lazuli efter Rudolf och vill gärna stryka sig mot honom. Och Rudolf pendlar mellan att dissa henne och acceptera henne. Idag fick vi se dom sova tätt tillsammans för första gången, så vi har gott hopp om vidare framgångar på den fronten...

Lazuli äter som en mindre häst av allt som hon hittar. Vi försöker hålla henne borta från svartpepparn och den råa löken, men är rätt säkra på att hon glatt skulle sätta i sig det också om hon bara fick chansen. När vi äter sitter hon i våra knän och följer maten uppmärksamt, ännu förhoppningsfull om att vi inte ska märka när hon sätter tassarna på matbordet...

Kortfattat så verkar Lazuli trivas väldigt bra i sitt nya hem. Och det är ändå ingenting mot hur bra vi trivs med henne! Tusen tack till er (och såklart särskilt till Mona som tog så bra hand om vår älskling tills vi fick hem henne!)

/Moa och Emma