Mustang, numera Ramses

Här kommer en liten uppdatering till Er på katthemmet, och i synnerhet till Margit.

Minns ni Mustang? Den jättefina, men blyga killen från vanvårdshemmet i Järfälla? Sötnosen med silkeslen päls svart som synden? Nu har han bott hos oss i nästan två månader, och han har gjort enorma framsteg. Jag är så stolt över min lilla ängel!

Den första dagen sprang han och gömde sig under sängen, och låg där och tryckte, men han kom fram redan samma kväll. Efter det började utvecklingen. Av blyga Mustang finns inte mycket kvar, nu är han Ramses på alla sätt och vis.

Han leker som en kattunge! Det hade jag aldrig kunnat ana. Bollar är en klar favorit. Dem jagar han över hela lägenheten, kastar sig efter dem, klöser och lägger sig på dem. Särskilt bollar med bjällror i är superroliga – speciellt om natten då matte vill sova. Tygmöss leker han med mer sällan, men när han väl gör det har mössen inte en chans. Ibland anfaller mattkanten också, och då lägger han sig i bakhåll och gör sig redo för ett anfall… Vissa gånger kan man faktiskt leka med honom med bollarna. Om vi är placerade om varsin sida om kökssoffan kan jag rulla en boll mot honom, och han rullar den tillbaka. Skitkul!

Han är med hela tiden, även om det är i skymundan. Han kan följa efter mig på behörigt avstånd. Om jag stökar runt i köket kan jag vara säker på att inom två minuter ligger det en katt under bordet som hoppas att jag ska förmås till att ge honom en liten godbit. Han vill gärna ha koll på vad jag gör, nu i skrivandes stund har han kommit fram och sett undrande på vad jag håller på med.

Han är mycket lugnare nu. Mikrovågsugnen och telefonsignalerna får honom inte längre att hoppa högt. Visserligen begick jag dödssynden och klippte klorna på den stackars försvarslösa katten, och efter det kunde vi tyvärr inte vara vänner på ett par dagar. Men han har tagit mig till nåder igen. Nu har vi precis fått hem en lekkamrat till honom och jag håller tummarna för att det ska fungera. Hittills har dock lilla Lexie, som hette Graciella på Katthemmet, lyckats stå emot alla hans försök till vänskap. Men det kommer väl…

Han ligger ofta i soffan och sover, eller låtsas sova, gärna på rygg med alla ben spretandes åt alla håll, och han har hela tiden koll på en. Att komma fram till honom, sätta sig bredvid honom och klappa är inte längre något problem. Han har upptäckt hur mysigt det är att gosa, och han spinner. Han älskar att bli borstad, så mycket och så länge som möjligt. Då snurrar han över på rygg så att man kommer åt magen. När man har hållit på en stund blir det lite för mysigt, och det är svårt att kontrollera sig. Då slår han ut med tassen och greppar tag i borsten (eller min hand om jag är för långsam) och börjar leka som en liten kattunge. Han utdelar också små kärleksbett om man inte ser upp. Men han tycker ju att det är SÅ mysigt! Om jag reser mig upp från en mysig kelstund, ser han förebrående på mig. För det kan väl inte vara möjligt att det finns något viktigare än att gosa med honom?

Om morgnarna då jag kommer ut i hallen ligger han där ute på mattan och undrar varför det dröjer så länge innan han får frukost. Det är bara att sleva upp blötmaten innan man gör något annat! Han kommer säkerligen att bli en herre med bestämda åsikter då han finner sig ännu bättre tillrätta.

Den tjugonde september började jag försöka lyfta honom, och det gick över all förväntan. Han höll sig till och med kvar i mitt knä efter att ha blivit placerad där. Det största framsteget skedde tre dagar senare. Jag satt bredvid Ramses i soffan och han kom självmant och lade sig i mitt knä. Jag blev helt paff! Jag trodde att han drev med mig, men nej då, han ville bli klappad och gav sig inte med mindre än att jag skulle klia honom under hakan – det älskar han!

Jag kan knappt tro att det är samma katt som för bara en månad sedan sprang och gömde sig så fort han såg mig. Det börjar äntligen lossna!

Många kramar till alla katter och all personal på Katthemmet – tack för allt!

Ramses och matte Sara