Graciella

Lexie. F.d. Graciella

Den första natten låg Lexie under min säng, och där kunde hon ju få ligga, tyckte jag. Så kom Ramses (f.d. Mustang). Han satt bredvid min säng och skulle vara vänlig och uppmuntrande. Och JAMADE! Lexie morrade och han jamade och så fortsatte det hela natten. Jag kunde ju inte gräla på honom när han gjorde helt rätt heller. Suck. Det var bara att härda ut. Så gick natten. Mellan varven gick Ramses sin väg, högljutt klagande över fruntimmers obegriplighet, men han var strax tillbaka. De följande dagarna gick han runt och jamade, och hon slutade morra och övergick till fräsningar. Men han gav sig inte. Till slut började hon bli lite nyfiken och de nosade på varandra. Som tjej ville hon ju inte visa sig lättfångad.

Nu leker de kull, de "pussas", de slickar varandra och buffar på varandra. Det är bara ibland som Ramses hugger och Lexie svarar med att fräsa. Men det är främst då det gäller mat (inget trams som damerna först här inte!) och om jag gosar för mycket med den ena. När Lexie väl vågade släppa taget gick det fort och idag är hon en riktig gosekatt. Hon hoppar självmant upp till mig för att bli kliad under hakan. Att lyfta henne är inga problem. Hon är en väldigt snäll och ärlig katt. Inte en enda gång har hon fräst eller huggit efter mig.

Hon börjar däremot bli kaxig mot Ramses. De ligger i bakhåll för varandra, och ibland är det svårt att avgöra om det är lek eller allvar. Ramses är en rätt stor och kraftig kille, och Lexie en späd liten älva, men det hindrar henne inte från att hoppa på honom (jag menar verkligen PÅ; hon hänger på hans rygg och släpper inte taget) på något sätt lyckas hon koppla ett grepp om honom innan hon skuttar över huvudet på honom och försvinner i fjärran. Ramses efter. Vad hände med den lilla blyga oskyldiga katt jag köpte? Vem är den här framfusiga tösen? Milt uttryckt kan man säga att lilla fröken är en aktiv katt. Hon springer, och hoppar… Upp på skänken, och skåp, och upp ovanpå kylen.

De kan klippa till varandra med tassen, och jag sitter bara och väntar på världens cat-fight, men mitt i alltihop börjar de istället att tvätta varandra. Det är bara att inse, jag kommer aldrig att begripa mig på de här katterna. Hon vill gärna spela svårflirtad, men hon har bevisat att hon är fäst vid Ramses. Det var en kväll då han skulle till veterinären. Jag tror att vi var borta i cirka två timmar, och Lexie vandrade från rum till rum och letade och nosade. Hon blev så glad då han kom hem igen!

De gillar båda två att gömma sig. Ramses gräver sig in under kuddar, ligger där och myser, och eftersom han har samma färg som soffan är det farligt nära att man sätter sig på honom. Han gräver och bökar, och blir fullständigt paff då kudden faller omkull. Lexie gillar att ligga under täcken, och eftersom hon är så liten syns hon knappt. Nu har man vant sig vid att alltid lyfta på täcket innan man lägger sig, vare sig man tror att hon är där eller ej. I början gömde hon sig för mig också, och hon var bra på det! Jag kunde nästan aldrig hitta henne. Det kan jag fortfarande inte, men om man går runt och letar och ropar på henne så kommer hon. Ibland.

Hon är så kelig nu, hon ska buffas och ligga i knäet och pussas. Men har Ramses bestämt sig för att det är hans tur att kela, har hon inte mycket att sätta emot. Hon lägger sig bredvid och väntar på sin tur. Så förutom när det gäller kel och mat, får hon göra vad hon vill för Ramses, han är som tokig i henne. Ibland har hon satt sig på honom utan att han reagerat. Han brukar gå runt och locka på henne. Han har så lustigt läte, som om han är förkyld eller har svalt något. Lexie å sin sida piper. Jo då, hon piper verkligen. Jag har inte hört henne jama en enda gång.

Hon leker inte särskilt mycket med leksaker, bara ibland får sig tygmössen en ordentlig omgång. Istället ser hon på då Ramses jagar sina bollar över hela lägenheten. Hon ser helt oförstående ut, som om hon undrar om han håller på att förlora förståndet. Typiskt killar. Hon stryker hakan mot allting. Det är ben, bord, böcker, persiennsnören, ja allt vad hon kommer över stryker hon sig mot. Och hon får sig själv att spinna. Av persiennsnören!

Ja, denna märkliga katt är inte alls som jag hade väntat mig, hon är mycket mer fantastisk än så. Ramses har verkligen levt upp sedan hon kom, han är som en helt annan katt. Att skaffa honom en flickvän var nog det klokaste vi har gjort. Att tänka sig ett liv utan dem är praktiskt taget omöjligt, de har ju alltid varit här. Och ändå, Lexie kom för en månad sedan, Ramses för knappt tre. Och ändå har de alltid varit här. De är ju en del av familjen.

Hälsningar,
Matte Sara