Iris o Spiskummin

Här en solkattsrapport från mig och Iris och Spiskummin, som nu har bott här i några månader. Det blev kanske ganska långt, men man tröttnar ju aldrig på att prata om sina katter..

Jag hade varit akuthem åt två katter tidigare, när Iris och Spiskummin kom till mig för social träning och invänjning till lägenhetslivet. Annica berättade att de kom från en husvagn där det bott ca 25 andra katter, men ändå blivit omhändertagna och haft det ganska bra jämfört med en del skräckhistorier man hört från andra misärhem.

När vi släppte ut dem ur transportburarna smög de slickade längs golvet, tyst tyst - Spiskummin in i badrummet, där hon gjorde ett desperat men fruktlöst försök att fly ut genom det stängda badrumsfönstret - Iris till vasken i köket, där hon satte sig blick stilla och kollade in mig. Öronen och ögonen syntes precis över kanten. Jag tror de satt där nästan en hel dag, innan de vågade ge sig ut på jakt efter bättre gömställen.

De låga köksskåpen blev snabbt en favorit. En extra bonus var att det gick att krypa mellan dem, så när jag nödvändigtvis skulle öppna och kika in (vilket jag, jobbig som jag är, envisades med att göra med jämna mellanrum), kunde man snabbt och enkelt fly till nästa skåp. Ibland när jag öppnade kastrullskåpet låg de hopkurade i stekpannan som två håriga inbakade pizzor. Det var svårt att inte bli kär när man såg det, men jag
försökte låta bli, förskulle jag verkligen skaffa katt just nu...?

De upptäckte också snart, vilket var en nyhet för mig, att man kunde krypa in i utrymmet under min kombo, Ninas, säng. När jag sen inte sett dem på en dag eller så och bestämde mig för att leta rätt på dem kunde jag inte hitta dem någonstans. (Jag var övertygad om att inget större än ett A4-papper kunde ta sig in under sängen!) Till slut, när jag kollat under soffan 10 gånger (för det finns ändå ett begränsat antal
ställen att gömma sig på i en 2,5’a), började jag fundera på om de kunde ha rymt, men det kunde de väl inte? Eller kunde de det? Kanske Nina kommit hem mitt i natten och glömt stänga dörren en stund? ”Jo alltså, de där två katterna som ni lämnade hos mig förra veckan, alltså, jag kan inte hitta dem....” Eller kanske ha fastnat och dött i något för mig okänt utrymme, fullt av trasiga gasledningar och livsfarliga elkablar? Jag trodde ju inte att det fanns några sådana utrymmen, men saker är inte alltid som man tror.

När jag på allvar började bli riktigt paranoid, hörde jag några mystiska skrapande ljud inifrån den säng, där det var omöjligt för något annat än ett A4-papper att komma in. ”Hm, eftersom A4-papper sällan krafsar, kanske jag ska lyfta och kolla i alla fall..” tänkte jag, och där satt de båda två. Såklart! Efter någon vecka kom de på att man faktiskt var ganska trygg ovanpå skåp och bokhyllor också. Ibland kunde man också se något svartvitt som försvann in under soffan eller sängen när man kom in i ett
rum. Men mest var det bokhyllorna som gällde.

Spiskummin gick att klappa litegrann från början även om hon krampaktigt tryckte sig mot golvet med huvudet vänt in mot väggen. Iris kunde man stryka snabbt över ryggen innan hon flydde till ett annat gömställe, och gav mig ett förebrående ögonkast. Att hälsa genom att försiktigt nosa på ens hand var ok, men sen fick det vara nog. Hon kunde också tänka sig att ta emot små presenter i form av godis eller mat, om man avlägsnade sig en bit och inte nedlät sig till att stirra på henne när hon åt.

Efter ett tag av golvsmygande och bokhyllebetraktande började Spiskummin komma ur försteningsfasen och tycka att det var ganska skönt att bli kliad på magen. Men om hon råkade stryka sig lite för långt bort, erinrade hon sig plötsligt hur farlig man var, kröp in under soffan och satt där och såg på en med gulgröna ögon. (Katter har så fina ögon – speciellt på natten när det är stjärnklart och de sitter i dörröppningen och bara Ser rakt in i en och månljuset reflekteras i ögonen och man allvarligt börjar
fundera på om de verkligen är av denna världen.)

När Spiskummin så småningom blev allt mer gosbar, då kom Iris också fram. De började gå kurrande bredvid varandra runt runt i vardagsrummet, som en dubbelkatt med fel på styrningen.

Sen har det gått stadigt framåt och de har börjat lägga sig bekvämt tillrätta var som helst på golvet, hittat en mysig sovplats i den brunorangea fåtöljen i vardagsrummet och blivit hyfsade tv-kompisar. (Även om de ännu inte går upp mot Gibson som var den perfekta tv-katten; en stor myslen kurrande soffkudde som man kunde placera på magen, och som gärna låg kvar i flera timmar.) Iris och Kummin vill helst inte sitta i knät, men att ligga bredvid och bli kliad kan man tänka sig.

Nu röjer de runt varje natt som galningar och på morgonen när jag vaknar, är alla mattorna hopknorvlade till små högar. Och Spiskummin har visat sig vara ett riktigt kakmonster. Hon sitter alltid på köksgolvet och håller mig under uppsikt när jag fixar frukost, för att se om jag ska glömma plocka undan något kattgott. Även om jag synbarligen inte lämnar något, hoppar hon upp på köksbänken när jag går ut och dammsuger igenom den för säkerhet skull. När Nina glömde sockerkaka på golvet i sitt rum kan ni ju gissa vem som åt upp den på natten? Även övergivna frukosttallrikar (ja, alltså inte själva tallrikarna), sojabönor, broccoli, och matskedar som det varit olivolja i slickar hon i sig.

Annars trivs de bra med att sitta på balkongen och hålla koll på grannarna, knapra lite på ampelliljan, sova i solen, eller ligga på rygg i fåtöljen och hoppas på att någon (någon? , någon?? ser du inte hur söt jag är!??) ska komma och klia på en.

Ja, och någonstans där kände jag att jag inte ville att de skulle åka sin väg igen. Så nu är de mina små huskatter, mina älskade, mina vackra fina, goskatter, guldlejon, lysande ögon i mörkret. Och förhoppningsvis kommer de för alltid, (eller i alla fall väldigt länge) fortsätta hoppa upp i sängen på mornarna för att påminna mig om; Att jag är lite älskad, att det är viktigt att gosa med sina katter varje morgon och att det faktiskt är dags för frukost.

/Ylva Jansson