Fredrika

Minstas (Fredrikas) berättelse:

Äntligen har jag fått ett hem. Ett riktigt hem där jag får vara och bo tillsammans med människor jämt. Där jag växte upp var ju jag och mer än 100 andra katter instängda på en begränsad yta där vi aldrig träffade några människor. Så är det inte här. Här finns inga stängda dörrar. Men det finns två andra katter, Lille och Lilla. Dom verkar okej. Lilla är lika gammal som jag, tre och ett halvt, och Lille är fem och ett halvt. Lille pussar mig ganska ofta, och jag tror att Lilla är ganska sugen på att leka med mig. Hon är väldigt barnslig, man kan inte tro att vi är lika gamla. Hon är lite som en kattunge. Det är inte Lille. Han är mest stor och har pondus. Skönt att han verkar gilla mig så mycket, annars hade jag nog tyckt att han var lite läskig.

Jag flyttade hit för mindre än en vecka sen, men jag är typ världens modigaste katt! Första dygnet var jag kanske inte så modig, då låg jag mest och tryckte under en hylla i köket. Men nu! Ni skulle se mig! Jag ligger och myser på en varm fönsterbräda i vardagsrummet eller på en mjuk stolskudde. Människorna klappar mig ganska mycket, men inte för mycket, och då lägger jag huvudet i deras hand och spinner. När dom klappar mig på magen så lägger jag mig på sidan och kloar. Jag sa ju att jag var modig! Jag tycker fortfarande att det är lite läskigt att bli klappad ibland, men då flyttar jag mig nån decimeter och då slutar dom klappa. Jag vågar också sitta på mattan i vardagsrummet och tvätta mig. När människorna är i samma rum! Heja mig! Men det finns några saker jag fortfarande inte vågar göra; byta rum när människorna är hemma och vakna, gå på lådan när människorna är hemma och vakna, äta i köket tillsammans med Lille och Lilla. Men den sista grejen gör det ingenting att jag inte vågar, för människorna kommer med min mat dit jag är. Och då slipper jag ju anstränga mig i onödan. Hmm... jag kanske ska sätta det här i system...

Jag motionerar faktiskt så det räcker på nätterna. Då flyger jag omkring i lägenheten och upptäcker. Sovrummet är läskigast, men jag går in där varje natt ändå. Modiga mig!

Maja 3, du ska veta att jag tyckte väldigt mycket om att bo med dig! Det var så mysigt att sova ihoprullad i din famn... Men jag tror ändå att jag har bestämt mig för att bo här nu. Jag hoppas att du också snart kommer att hitta ett ställe du vill bo på. Men var kräsen, inget utom det bästa är gott nog åt dig! Människorna här har dessutom lovat att hålla koll på hur det går för dig. Dom verkar tycka väldigt mycket om dig... Pratar om dig ofta och så...

Ett stort tack till er alla på Katthemmet för att ni gjorde så att jag fick den här chansen! Ett stort tack också till Gunnar, för att du så smidigt fick in mig i transportburen när jag skulle flytta hit! Det gjorde allt lite mindre traumatiskt. Tack också till Annica för att tjejmänniskan får ringa och ställa tusen frågor som du snällt besvarar. Hon verkar bli lugn av det.

Ja, det var min första tid i mitt nya hem. Jag skriver nog igen. Om ett tag. Mjau från Minsta (Fredrika).

Bild nr 2 är Lilla och Fredrika.