Fredrika - del 2

Jag hade egentligen inte tänkt att skriva igen så här snart, men jag kan inte hålla mig längre. Det är så mycket som har hänt! Och ändå är det mindre än en vecka sen jag skrev sist...

För det första så äter jag med Lille och Lilla i köket nu. Jag har liksom lärt mig av dom hur man ska göra för att få mat så fort som möjligt (ganska osmart av mig att ligga i ett annat rum och vänta som jag gjorde förut...). Nu svansar jag omkring människornas ben i köket och jamar så gott jag kan. Precis som Lille och Lilla. Fast dom är bättre på att jama än vad jag är... Lite läskigt är det förstås, men jag vågar ändå! Jag har också börjat leka med min favoritleksak, en orange pingisboll, på dagarna när människorna är hemma. Det är i och för sig också lite läskigt, men jag vågar det med! Jag vågar också gå omkring i lägenheten nu. Mest tycker jag om att göra det på kvällarna. Då spritter det i benen efter att ha legat och sovit nästan hela dan.

Människorna klappar mig fortfarande mycket, men nu börjar jag tycka att dom faktiskt borde klappa mig lite mer. Ibland klappar dom alldeles för kort tid, och då stångar jag dom lite så att dom fattar att dom måste klappa mer. Det tycker jag dom borde förstå utan påtryckningar...

Jag älskar att titta på teve! Det är så himla spännande med allt som händer där. Ofta sitter jag alldeles blickstill och följer med all min uppmärksamhet handlingen. Roligast var i söndags när vi tittade på Aristocats, den var superbra (du borde se den Maja 3!).

Blommor tycker jag också väldigt mycket om. Jag äter inte på dom, men jag typ gosar med dom. Och ibland slickar jag på dom. Jag gosar också med Lille och Lilla. Inte så att vi sover ihop, för det gör dom mest i soffan och sängen och där vågar jag inte vara. Än. Men ibland delar vi fönsterbräda, och när vi hälsar på varandra sätter jag svansen rakt upp i vädret och ger ifrån mig ett litet hälsningsljud.

Nu låter det kanske som om nästan ingenting är läskigt längre, men så är det inte såklart. Utan grejen är att jag vågar göra väldigt mycket saker, trots att jag tycker det är läskigt. Eller som Tove Jansson sa: ”Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd”. Men för varje dag blir jag mindre och mindre rädd, och kanske kommer det en dag då jag känner mig helt trygg. Vi får se. Jag hoppas det.

Mjau från Minsta (Fredrika)

Ps. Som ni kanske har sett så har jag fått ett nytt namn, Minsta. Men vet ni vad? Jag har också fått en födelsedag! 16 september. Jippie! Lille och Lilla har berättat att man får presenter och extra god mat då. Jag längtar dit! Vi äter nämligen jättetråkigt Hills torrfoder här... Bland annat för att vi inte ska få så mycket tandsten säger människorna. Hur trist får man bli!?!?