Kryddan 2 o Nea

Kryddan, som numera heter Saskia (även om hon kallas för allt utom det - Sassa, Skruttan, Kissen, Skrälle, Knäppkatt... ), har nu bott med oss i ungefär ett och ett
halvt år. När hon först kom gömde hon sig mest - mellan bokhyllor, bakom soffan, eller längst upp i klädkammaren - men ganska fort blev hon för nyfiken och kom fram och hälsade. Det tog ett tag innan hon blev mindre nervös för snabba rörelser, underliga ljud och främmande människor, men numera är hon ganska kaxig.

Hon är en gos-slampa av oändliga mått - allra helst välter hon på rygg så man kan klappa henne på magen, mycket och länge. Över huvud taget så är det så att om man sitter eller ligger stilla längre än ett par minuter kan man räkna med en katt som kommer och propsar på uppmärksamhet och gosande.

För ett halvt år sen fick vi också hem lilla Nea, som numer heter Esme (i alla fall officiellt… vi fick jobba på att komma ihåg att säga Esme när hon började reagera varje gång vi sa *lillskit*). Det var mycket burrigt och väsande ett litet tag, tills de glömde sig och började tvätta varandra och brottas som tokar.

Esme är inte den mest väluppfostrade katten i världen, kan man nog lugnt säga - krukväxter och returpapper och möbler har fått ta del av mycket överskottsenergi. De jagar varandra runt runt runt i lägenheten, när de inte ligger i en liten hög och sover.

Ibland undrar vi lite vad man egentligen gjorde innan det fanns katter i huset - vad pratade man om? Hur sov man? Hur kunde man vakna på morgonen utan någon som
trampade en på rumpan och slickade en på näsan? Kunde TV verkligen vara njutbart utan en varm liten limpa över benen?

Hälsar matte Julia