Charlotte

I dag har jag varit hos min nya matte och husse i elva dagar. Första dagen var läskig. När akutmatte Liza tog tag i mig för att sätta mig i buren blev jag så rädd att jag kissade på mig. Ganska pinsamt för en fin kattfröken som jag. Efter en stunds bilåkande kom vi hem till min nya matte och husse. En stor, röd typ vid namn Felix kom fram och sniffade på mig, och alla blev lyckliga av att ingen av oss fräste. Människor är så konstiga...

Första kvällen låg jag och tryckte i ett hörn bakom datorbordet. Felix tittade till mig ungefär en gång i timmen. Matte kom lika ofta. Ett himla springande med andra ord. Andra dagen satt jag i fönstret och tittade ut. Felix hoppade upp och satt mittemot. Påflugen typ det där. Matte däremot hade mat med sig varje gång hon kom in till mig. Det var trevligt. Får jag räkor glömmer jag nästan bort att jag är en skygg före detta vildkatt.

Tredje dagen vågade jag mig ut på upptäcktsfärd i lägenheten, trots att den där dumma Felix försökte stoppa mig. Ett par dagar senare satt jag på en stol i vardagsrummet när matte steg upp. Hon blev jätteglad och malde på om att jag var duktig. Jag fattar ingenting. Vad är det för duktigt med att sitta på en stol?

Dag sex gick jag ut i köket när det var frukostdags, körde ner huvudet i Felix skål och åt trots att både matte och Felix satt bredvid. Tufft va? I morse såg jag att Felix strök sig runt mattes ben. Det såg kul ut så jag gjorde likadant fast på en meters håll. Det tyckte matte var roligt.

Hur som helst är det rätt okej här. Matte skulle vilja att jag låg lite mindre under sängen och lite mer någonstans där hon kan klappa mig, men hon får allt vänta lite. Det är ju vi katter som bestämmer.

Hälsningar,
Charlotte - numera Filippa