Fredrika - del 3

Någon gång i början av januari fick vi ett utskick från Stockholms katthem. Det innehöll bland annat tidningen Jamaren, ett nyhetsbrev och ett informationsblad om vad de pengar människor donerat gått till. I det informationsbladet berättades det bland annat om de hundra vanvårdade Järfällakatterna, och glädjande var att alla utom en utav dem hade fått nya hem. Vi grät under den rörande läsningen, och vi grät över den kvarvarande lilla katten som ännu inte hade fått någonstans att bo.

Ett par veckor senare var vi på julmarknad på Stockholms katthem. Det tog inte lång stund förrän vi som hypnotiserade stod och beundrade en svart liten kattjej med världens charmigaste lilla tungspets. Efter någon timme tog vi mod till oss och frågade personalen om vi fick gå in till katten.”Inte i dag, men kom gärna tillbaka på våra ordinarie besökstider”. Vi tillbringade ytterligare en timme utanför buren, och vi läste då att katten hade varit på Stockholms katthem nästan ett år. Vi frågade personalen varför katten varit där så länge, och fick då för andra gången höra berättelsen om Järfällakatterna. Där och då förstod vi att katten vi suttit hemma i köket och gråtit över för att den inte hade fått något hem, var den söta lilla kattjejen med världens charmigaste tungspets.

Sedan en månad bor denna underbara lilla kattjej hos oss, och lyssnar till namnet Minsta. Hennes liv består numera mest av att leka med sin kattkompis Lilla (Minsta har blivit en av de mest lekfulla katter vi stött på), ligga i famnen på sin andra kattkompis Lille (Minsta tycker han är en fantastisk huvudkudde), bli klappad hur länge som helst av människorna (Minsta har också blivit en av de mest keliga katter vi stött på) och jamande kräva mer mat. Hon rör sig helt obehindrat i lägenheten nu, och det senaste är att hon har börjat ligga i sängen. Vid ett tillfälle hittills har hon förärat oss genom att ligga där tillsammans med oss. Hon vill fortfarande inte att vi lyfter henne, men det övar vi på varje dag så det kommer nog att fungera snart.

Det är en ynnest att få se hur Minsta för varje dag blir en alltmer trygg och levnadsglad katt. Ett bevis på att med tålamod och kärlek går det mesta. Lyckan skulle vara komplett om vi visste att Minstas förra rumskompis Maja 3 också fick ett hem fullt av värme och kärlek. Ingen katt vi stött på spinner så högt, eller kloar så lejonlikt, som Maja 3. Hoppas att hon snart spinner och kloar sig in i någons hjärta...

...hälsar och önskar Minsta, Lille, Lilla, Marcus och Miranda