Ametist o Safir

Hej alla katter och kattälskare!

Här kommer en hälsning från Ronja och Pippi i Uppsala. Eller Ametist och Safir, som vi hette från början. Vi kallas också älsklingar, gullungar, busfrön och tokfior, matte är inte så konsekvent...

Vi kom hit i november och borde ha hört av oss för länge sen, men matte hade inga digitalbilder på oss och så blev det aldrig av. Fast matte går in och tittar på hemsidan titt som tätt, och vi kikar lite också. Det var roligt att se mamma! Och syskonen Amber och Granat. I början saknade vi dem jättemycket, vi letade överallt och skrek hela nätterna, och matte kunde inte trösta oss för vi var ju livrädda för henne också... Men det var länge sedan nu! Nu ligger Ronja och spinner i mattes knä hela kvällarna – när hon inte far runt och leker kull eller brottas med Pippi förstås. Ronja är väldigt framåt och nyfiken på allt. Pippi är fortfarande lite rädd – eller försiktig, som hon själv säger – men numera ligger hon ofta bredvid matte i soffan, och ibland kan matte t.o.m. få klappa henne lite. Och när det vankas godis (torrfoder med fisksmak) kommer hon upp i knät och äter ur handen!

I övrigt gillar vi att välta blomkrukor, fast det finns inte så många kvar nu. Och att plocka små barkbitar från orkidékrukorna och sprida ut dem över hela lägenheten. Och riva hål i tapeterna, fast det är visst matte inte så förtjust i, förstår hon inte hur roligt det är med små pappersbitar som man själv har skapat? Men annars är vi världens snällaste och sötaste katter, det kan matte intyga! Nu har vi blivit ganska stora också – och lärt oss att hoppa upp på diskbänken och äta upp mattes mat om hon vänder ryggen till en sekund...

Nu orkar vi inte skriva mer, dags att ta en tupplur på fönsterkarmen! Vi skickar med några kort som mattes föräldrar tog när de var och hälsade på – fast Pippi gick och gömde sig under soffan då så hon syns inte så bra... (Matte borde skaffa en egen digitalkamera för det blir dyrt för henne att framkalla alla kort hon tar på oss!)

Mjau så länge!!!

PS. Matte hälsar att vi är det bästa som har hänt henne – som om det skulle behöva sägas?