Fredrika - del 5

Nu har Minsta (Fredrika) varit hos oss lite drygt ett år. Att ta hand om en så pass skygg katt har gett oss nya erfarenheter och insikter, men framför allt har det lärt oss vikten av att glädjas åt minsta lilla framsteg. Minstas framsteg går absolut inte med några jättekliv, men det går. Och det är det vi lärt oss se och uppskatta.

Minsta älskar att bli klappad, men hon söker inte själv kontakt än, det är vi som får söka upp henne. Men väl där ligger hon på rygg, spinner, småpratar och njuter i fulla drag. Vad vi dock har märkt är att om hon inte får lika mycket uppmärksamhet som vanligt under en eller ett par dagar går hon snabbt tillbaka. Det gäller fortfarande att varje dag jobba på hennes förtroende. Hon vill inte bli buren, men vi lyfter upp henne i knät varje dag, och bra dagar ligger hon kvar någon minut och verkar faktiskt trivas! Minsta är otroligt lekfull, allt är kul att busa med. Busar inte vi busar hon själv. Eller med sin bästa buskompis Lilla. Lille har för brutalt bus tycker hon, så honom vill hon inte leka med (men gärna sova i famnen hos).

Minsta sover inte med oss i sängen på nätterna, men på dagarna älskar hon att ligga och lata sig på sängkuddarna. Till vår stora glädje har hon den senast månaden börjat vara i soffan. Även när vi är där! Det är en sån lycka att kunna sitta där och ha henne bredvid sig! Hon verkar ganska trygg i lägenheten och att möta oss på öppna golvytor är nästan aldrig läskigt längre. Hon får sin mat i reseburen som numera står i köket. Det har underlättat enormt vid veterinärbesök. Bara att stänga dörren… Visst känner man sig som en bov, men bättre det än utdragna traumatiska försök att lyfta in henne (vilket i dagsläget överhuvudtaget inte går).

Ett bevis på hennes framsteg, som kändes fantastiskt att se, visade sig vid hennes senaste veterinärbesök. Vi kunde väga henne, ge vaccin, klippa klorna, undersöka munnen, peta öronen och allmänt känna igenom henne utan att hon varken lugnades eller sövdes. Fantastiskt! Det besöket avslutades med kramkalas där både ägare, djursjukvårdare och veterinär jublade över Minstas utveckling.

Sen Minsta kom in i vår familj har mycket förändrats för oss. Våra tidigare två katter har vi kunnat ta med var som helst och somrarna har vi tillbringat på vårt landställe. Vi har känt att det inte vore rättvist att utsätta Minsta för såna utflykter förrän hon är, mer eller mindre, helt bekväm med oss människor. Det har inneburit att vi blivit mer hemmabundna än någonsin tidigare. Men det fantastiska är att det inte spelar någon som helst roll. Att vakna varje morgon och se Minsta vänta nedanför sängen med svansen rakt upp och jamande kräva frukost ger en sån fantastisk glädje. Eller att se henne ligga och rulla på hallmattan och småprata för sig själv… Eller att nästan bli omkullsprungen när hon rusar runt i lägenheten och har lyckofnatt… Listan skulle kunna göras hur lång som helst, men poängen är att se hennes framsteg ger så mycket att det knappt går att klä i ord. Vi är så innerligt glada att Minsta är en del av vår familj och att vi fått den stora äran att sakta men säkert lära känna henne.

Mjau,
Minsta, Lilla, Lille, Husse, Matte