Fredrika - del 6

Nu har Minsta (f.d. Fredrika) varit hos oss i snart två år och hon börjar så sakteliga bli en relativt trygg katt. Hon sover i vår säng varje natt, tätt tryckt mot våra ben (men hon kryper längre och längre upp så snart har vi henne nog på kudden… ). Hon söker också upp oss i soffan, eller var vi må befinna oss, och bokstavligen kräver klapp och gos.

Att busa tröttnar hon aldrig på även om vi har börjat märka lite divatendenser… Från att ha roat sig själv om vi tröttnade på leken har hon nu börjat stillasittande stirra på oss med förnärmad blick om vi slutar innan hon anser sig vara färdiglekt. Vilket i de flesta fall slutar med att hon får som hon vill.

Att samsas om öppna golvytor är fortfarande inte helt okej, även om det har blivit mycket bättre. Vi kan oftast klappa henne även på golvet och vi övar på att ha henne i knät korta stunder i taget. Efter drygt ett års försök har det nu börjat ge resultat, de senast veckorna har hon frivilligt lagt sig på våra ben och somnat där. En underbar känsla! För övrigt är Minsta i dag en glad, busig, nyfiken och charmig liten tjej som verkar njuta av livet och sin familj. Och vi njuter av att ha henne här. Mer än vi kan uttrycka.

Många hälsningar,
Familjen Hedbring