Alaska

Hejsan!!
Här kommer en hälsning från Dixie (den gråa och vita kisen på bilden, f.d Alaska). När hon först kom till oss låg den lilla kisen gömd under en byrå och vägrade att gå ut. Vi hade bestämt sedan innan att vi skulle ge henne den tid som hon behöver för att våga sig ut och inte vara för mycket på henne. Hon fick helt enkelt ta det i sin takt. Men efter ett par dagar så började hon visa sig mer och mer ute i lägenheten och innan vi visste ordet av det så stod hon i köket tillsammans med Pippi (vår första kise, den röda katten på bilden) och väntade på att vi skulle lägga upp mat till dem. Och vad förvånade vi blev den dagen hon stod och väntade innanför dörren med Pippi när vi kom hem från våra arbeten. Innan hade hon blivit jätterädd för ljudet som hörs när dörren låses upp och öppnas, och sprungit och gömt sig.

Lilla Dixie tar nu för sig mer och mer här hemma till allas glädje, eller njae det kanske inte Pippi håller med om Hon är ju inte speciellt van vid att få dela vår uppmärksamhet med en annan katt, som hon nu måste göra. Vi har båda katterna i sängen på natten. Ända till när klockan blir runt 04.00 när det är de bestämmer sig för att det är dags att börja busa! De har hela lägenheten som de kan springa i, men nej...det ska vara i sängen...och hoppa runt oss och på oss..springa och jaga varandra runt oss på kuddarna. De är verkligen två väldigt busiga katter. Men hellre det, tänk om de inte hade kommit överens, vilket vi var rädda för att de inte skulle. De har aldrig slagits (på allvar då alltså) För visst slåss dem och boxar till varandra lite då och då. Men man ser på katter när det är bus eller allvar. Detta är bara på bus!

På denna korta tiden som vi har haft Dixie (lite mer än en månad) så har hela vår familj, jag, min sambo och Pippi blivit väldigt förtjusta i Dixie och hon har nu en naturlig plats i familjen. Kan inte komma på hur det var innan vi hade henne. Vi kommer höra av oss lite då och då och berätta hur allt är med Dixie.

Många kramar // Josefine