Hugo 3

För snart två år sedan fångades Hugo in, efter att ha varit daglig matgäst under den gångna sommaren. En rädd och arg kille, uppenbarligen med ett antal år på nacken. Med tiden blev han mindre rädd, men var fortfarande lika sur och arg. Han framhärdade med att månad efter månad sitta under en stol och blänga. Varje försök till närmare kontakt besvarades med en rejäl högersving med alla naglarna ute. Leka ville han inte, blev bara irriterad när man försökte skoja till det med en fjädervippa. Muta med godis fungerade så till vida att han accepterade mutan (mat går alltid hem hos denne herre) – men följde efter med naglarna som tack.

En tid var han i annat akuthem. Samma visa där: Ge mig min mat och försvinn! Så i början av denna sommar började han så sakteliga att äntligen tina upp. Naglarna gjorde inte längre lika djupa spår i mänskligt skinn, och han kunde – om än stelt – acceptera en smekning i nacken om han hade huvudet bortvänt. ”Det här vet jag ingenting om…” Efter en tid fick man så tillstånd att klappa lite mer och lite mer. Bara ibland blev det däng.

Så plötsligt rasade alla försvarsmurar! Han började själv söka kontakt, han svarade med små buffar på smeket, han strök sig. När han för första gången lät höra ett litet tveksamt spinn rann mina tårar av glädje. Då hade han nog inte spunnit sedan han var liten unge och det var som han till en början inte riktigt mindes hur man gjorde.
Sedan dess har han ”spunnit upp sig” och skorrar som en väloljad motor!

Det är inte så att vi lider av kattbrist; till familjen hör sedan många år ett gäng egenhändigt upphittade. Men när en sån liten tvärvigg äntligen bestämmer sig för att känna tillit – ja, då finns det både hjärterum och stjärterum. Det kan fortfarande hända att han surnar till om man kommer tomhänt, dvs utan mat. Då kan det hända att den gamla högerkroken viner till igen. Men det är såna smällar man får ta. Nu har vi kontrakt på att vi hör ihop!