Till minne av Emma

Vår underbara Emma, som på avvägar kom till oss från Katthemmet 1996, dog i somras, djupt sörjd av oss. Under hennes sjukdom och efter hennes död sa vi att vi inte skulle ha någon ny katt eftersom INGEN skulle kunna fylla tomrummet efter Emma. Men längtan efter en varm, gosig spinnmaskin blev för svår för matte så nu har vi bokat lilla Kanel och Keso som vi hoppas få hem snart.

Emma var en katt som lämnats vind för våg i Rotebro. Ett par matade henne och ringde till Katthemmet och tjatade om att Emma måste omhändertas. Som vanligt var det kö till platserna på Katthemmet. Sedan försvann Emma ett tag. En natt vaknade mannen i huset av att det prasslade i väggen mellan villan och det vidbyggda garaget. Råttor, trodde han. På morgonen skulle han jaga bort råttorna men hittade då Emma och en kull nyfödda kissebäbisar. Ett nytt samtal till Katthemmet och Emma och hennes ungar fick komma dit. SVT ringde Katthemmet och bad att få låna en kattunge till en inspelning och det blev en av Emmas ungar, en vacker liten tjej som sen fick namnet Marilyn, filmstjärna som hon var.

Emma blev placerad hos en familj i hyreshuset bredvid vårt men av någon anledning, som vi aldrig kunnat begripa, tog man inte hand om Emma på ett bra sätt. När Katthemmet ringde och frågade hur det går med Emma fick man till svar att hon "hoppat ut genom ett fönster" och inte gick att hitta. Detta var i början av februari - en februari månad som var ovanligt kall och snörik. En eftermiddag satt jag, matte, hemma och läste. Det var alldeles tyst och plötsligt hörde jag en katt vråla ute i porten. En gammal dam, som bodde granne med oss, hade en stor katt som hette Max. Jag trodde att damen varit med sopor till sopnedkastet och att Max smitit ut i porten. För mina inre ögon såg jag denna bamse sitta i porten, öppnade dörren och där sitter en liten, liten katt. "Vem är du då?" frågade jag och in spatserade katten. Fram med tonfisk, upp på vinden och hämta en gammal diskbalja, och ringa på hos Max matte och låna kattsand. När kisse ätit, visade jag henne baljan, satte henne i den och sa "här ska du kissa" och det gjorde hon. Sen satte jag mig i min fåtölj och lät henne strosa runt och se sig omkring i lägenheten. När hon inspekterat klart, la hon sig i mitt knä, bakade ner klorna i vänster knä, satte på surrverket och så satt vi i fyra timmar tills husse kom hem. Först sent på kvällen såg jag att hon var öronmärkt och dagen därpå fick vi reda på att hon kom från Katthemmet. När jag ringde och sa att vi hittat en katt med nummer det och det så jublade den som svarade:"Åh, har ni hittat Emma". Då hade hon varit ute en hel månad. Hon hämtades tillbaka till Katthemmet för veterinärundersökning och röntgen. Ett par dagar senare ringde Katthemmet till oss och frågade om vi ville ha Emma. "Ja, tack", sa jag och så blev Emma vår älskade lilla katt. Hon var en mycket lugn och fin liten dam som under årens lopp skaffade sig massor med rutiner som hon följde. Vi kallade henne skämsamt för "världens mest rutinerade katt". Bl a satte hon sig precis innanför vardagsrumsdörren kl 22.00 och spände ögonen i oss och sa att vi skulle gå och lägga oss. "Nattvakten har kommit", sa vi.

Under våren tyckte jag att Emma började se halvrisig ut men det var egentligen inget man kunde sätta fingret på. Men i slutet på maj låg jag en vecka på sjukhus och när jag kom hem såg jag att Emma faktiskt tacklat av. Veterinärbesök och beskedet blev "kronisk njursvikt". Efter en månad fick Emma somna in i mina armar hos vår underbara veterinär som grät lika mycket som vi. Nu är Emma i katthimlen och har en egen ängel som håller henne i famnen.

Nu har vi fått ett tips av en bekant, som är kattuppfödare, hur man kan få katter att dricka tillräckligt för att skona deras njurar. Det finns tydligen små vattenpumpar som egentligen är avsedda för akvarier som håller vattnet i skålen i cirkulation och som lockar katten att dricka. En sådan pump ska vi skaffa till Kanel och Keso så att dom inte dör lika unga som Emma som bara blev 13 år. Vi längtar så efter att få hem våra små "kanelbullar" och har redan börjat plocka undan en del prydnadsföremål som vi vet att kissebäbisar inte lämnar i fred på samma sätt som vår rutinerade Emma.

Tack Katthemmet och alla underbara människor, som jobbar där, för allt ni gör för katterna!

Emmas matte och husse Britt-Marie och Erwin Häring