Joline - del 3

Hej igen alla vänner! Det är jag, Joline, som tänkte jag skulle tassa ett tag över tangenterna och låta er veta hur jag har det. Jag har nu varit kattbo med matte i drygt en månad och livet leker. Hon är väldigt lättlärd och jag har henne lindad runt min lilltass. Maten serveras regelbundet, på lördagar brukar det vankas extra godis och lek och kel ingår i stora mängder, varje dag.

Förra helgen var vi iväg på äventyr. Jag fick följa med till den nya lägenheten i Grängesberg för att måla. Bilresan gick bra, så fort jag hade övertygat matte om att buren inte var speciellt trevlig att färdas i, man ser ju inget. När jag väl kommit på plats i mattes knä, fastspänd i selen, var det hur kul som helst, vad världen ändå är stor. När vi kom fram fanns det plötsligt hur mycket utrymme som helst att fara runt i. Det hade matte liksom räknat med att jag skulle göra, men eftersom jag helst vill vara där hon är, gick jag omkring och skrek lite, klättrade på målarstegen och lyckades få en alldeles förtjusande lila färg på svansen. Men ni skulle sett matte, hon var lila överallt hon, haha. Hela vägen tillbaks sov jag, det hade ju varit en ansträngande dag.

Häromdagen hade jag en nära-hund-upplevelse, fy vad läskigt. Matte tyckte vi skulle göra ett nytt försök med en promenad och eftersom vädret var så underbart, gick jag med på det. Vi kom så småningom fram till uteplatsen bakom huset och där fanns nåt spännande, matte sa att det heter gräs. Det var ju nytt, så jag gick med hög tassföring till att börja med. Snart märkte jag ju att det var rätt skönt, så jag började utforska omgivningen. Där går jag alltså i godan ro och sköter mitt, när plötsligt: Nej, nej, stanna, skriker någon och ett stort lurvigt monster kommer farande i galopp. Jag hoppar upp i närmaste träd, blåser upp mig till tredubbel storlek, taggig som en igelkott och låter, enligt matte, som en 70-kilos rottweiler. Tack och lov hade matte ett bra grepp om kopplet, så jag kom bara ca 1 meter upp på stammen. Damen som äger monstret kommer fram och ber om ursäkt och frågar hur det gick. Hallåååå, vad ser det ut som? Matte säjer att det nog ordnar sig, jag blev rejält skrämd, men monstret fick inte så mycket som en tass på mig. Efter att dom försvunnit, sitter jag kvar en stund, för säkerhets skull och matter sitter bredvid och låter mig hämta mig. Sen hoppade jag ner på hennes axel, där jag ofta sitter, så gick vi hem och pustade ut efter denna upplevelse. Matte hade mage att le lite och säja, att det var typiskt att kameran var på laddning, min pose var obetalbar...hmmmpfff!!!Nu ska jag nog vänta med att gå ut tills vi har flyttat, håll tassarna för att det går bättre där.

Gos med nos från katten Joline och matte Nina