Sullivan o Chanda

Hej alla kompisar på Katthemmet!

Tänkte att det är dags att berätt litet hur det har gått för oss.

Sullivans historia:
Det var verligen skönt att komma iväg från katthemmet. Alla var visserligen snälla mot mig, men det var långtråkigt att sitta i buren hela tiden. Jag hade så mycket spring i benen och kände mig ledsen över att inte få hoppa och springa för det älskar jag.att göra. När vi kom hem till nya mamman så blev jag utsläppt och sprang runt och nosade överallt. Hittade maten och lådan snabbt och jag är jätteduktig när jag är glad, så jag missar inte lådbestyren längre. Det finns en balkong som är inglasad så där får jag vara så mycket jag vill och i mammas säng är det också mysigt att vara. Särskilt om hon är där så vi kan ligga och gosa och klia magen. Roliga leksaker har jag fått också. Favoriten är ’pinnen’. Den har massor av fjädrar i änden och den är jättekul att leka med. Mamma gör så jag får hoppa och fånga. När hon tröttnar så slänger hon iväg den långt bort och då springer jag iväg och hämtar den och går efter henne med den. Då måste hon fortsätta. Chanda, som är en skyggis från Katthemmet och som åkte hem med mig är väldigt snäll. Vi leker massor på natten, för Chanda tycker att det är läskigt med 2-beningar. Fast det börjar gå bättre. Kul har vi i alla fall och jag är hennes idol. Hon kommer alltid fram och pussar på mig och ska gå bredvid mig. Det är skönt att inte vara ensam katt här hemma.

Chandas historia:
Det var hur läskigt som helst att bli satt i en bur. När vi kom fram öppnade den där 2-beningen som hade besökt mig massa gånger, men jag satt kvar. Jag såg att Sullivan sprang runt men jag tyckte bara att det var ruskigt. När 2-beningarna försvann in i köket så passade jag på att hitta ett säkert ställe att gömma mig på. Det var jättetrångt, men den där 2-beningen som bor här hittade mig ändå och inte gick hon fast jag spottade och fräste allt jag kunde åt henne. Jag satt där och gjorde mig liten i mer än 12 timmar, men till slut var jag så kissnödig och hungrig att jag var tvungen att smyga därifrån när jag hörde att hon sov. Men jag var snabbt tillbaka igen! Första veckorna var inget kul alls. Jag var rädd hela tiden, utom när Sullivan kom och pratade. Honom förstår jag i alla fall. När jag tröttnat på att bli hittad på mitt första gömställe skaffade jag ett nytt under soffan. Där var det ännu trängre men jag hade i alla fall koll på allt som hände i huset och det var nära till maten. Men Sullivan kom och tjatade på mig att det vore bättre om jag bodde någonstans där han kunde komma in och prata med mig, så jag flyttade in under mammans säng. Då ställde hon en bur med något mjukt att ligga på vid sängen så jag kunde gå direkt in dit utan att någon kan ser när jag går dit, så nu har jag det bekvämt och skönt när jag ska sova. Eftersom mamma försökte få mig att trivas så fick hon en belöning av mig när jag hade varit här en månad: jag gick fram och satte mig 2 meter ifrån henne och tittade på henne och hon fick se på mig en liten stund. Hon blev löjligt glad, så nu går jag omkring ganska ofta när hon är hemma, men hon får inte gå fram till mig. Då springer jag iväg! Framåt jul kanske, kanske jag ska låta henne få klappa på mig igen. Det var ju mysigt att bli klappad när jag var på katthemmet, så jag ska nog testa det igen.

Suzannes historia:
Sullivan gjorde sig snabbt hemmastad. Precis som jag gissat så berodde hans kissande utanför lådan på depression. Här har han skött sig perfekt. Han har stort behov av att få leka och få uppmärksamhet. Nu har Chanda blivit så pass modig att de leker tillsammans om nätterna, men bara om jag håller mig undan. Chanda vågar sig numera upp i min säng under förutsättning att Sullivan är där. Då kan hon kliva på mig för att komma tillräckligt nära honom om hon tror att jag sover. Ligger jag stilla och har händerna osynliga så kommer hon någon decimeter från mitt ansikte och nosar. Som hon berättat så tog det en månad innan hon visade sig öppet på golvet. Igår var hon så modig (eller hungrig) att hon var framme trots att vi hade gäster. Och hon ligger gärna och sover på min säng om jag inte är i sovrummet. Från början visste jag det bara genom att jag hittade spår av hennes svarta päls i sängen, nu har jag t o m lyckats fotografera henne där! Vi har kommit så långt att jag kan röra mig långsamt parallellt med henne, men hon försvinner om jag går emot henne. Jag har börjat sätta mig på huk och prata med henne när hon är framme. Den rörelsen börjar hon acceptera. Tidigare var jag tvungen att vara absolut stilla om hon inte skulle försvinna sin väg.

Till dig som funderar på att ta en liten skyggis vill jag bara säga: tveka inte! Du måste däremot vara medveten om att det tar väldigt lång tid för en skyggis att känna sig trygg och hemma. Små, små steg framåt måste du vara beredd på. Och varje litet framsteg är en sådan belöning!!

Nos och tass till alla vänner på katthemmet och till alla som har fått åka hem!
Chanda, Sullivan och Suzanne