Sullivan o Chanda

Hej alla på Katthemmet!
Dags för en uppdatering från oss, Chanda och Sullivan.

Chanda:
Nu har Sullivan och jag varit hos vår nya mamma i drygt 3 månader och det har hänt saker ska ni tro. Den 26 juni vaknade mamma kl. 4 på morgonen av att Sullivan låg i hennes säng och skakade. Ett epileptiskt anfall säger hon att det var. Jätteläskigt, för Sullivan blev medvetslös och när han vaknade verkade han väldigt förvirrad. Och jättehungrig!! Jag vågade knappt ligga kvar under sängen. Sen blev det ännu värre, för när det blev riktig morgon tog mamma Sullivan och stoppade in honom i en bur och gick iväg med honom. Jag blev jätteledsen och orolig, för tänk om han inte skulle komma tillbaka och sen tänkte jag att tänk om hon ska ta bort mig hemifrån också. På kvällen kom hon tillbaka utan Sullivan. Hon sa att han var på sjukhuset och att han skulle få stanna där ett dygn. Men jag tyckte bara att det var läskigt. Jag har ju sett mina kompisar i Husby gå in i burar och försvinna! Höll mig ordentligt undan från mamma så hon inte skulle kunna komma åt mig. Fast nästa kväll blev det precis som hon sa: Sullivan kom tillbaka! Han verkade trött och han hade nog också varit rädd för att han inte skulle få komma hem, för han gjorde sig till väldigt mycket och ville bara leka med mamma och inte med mig. Fast det har gått över och nu är det som vanligt igen. Dvs, vi leker ganska mycket och jag gillar att pussa på honom. Han gillar inte alltid att jag ska kramas och gosa med honom, det händer att han fräser till litet. Då går jag ett varv och så går jag tillbaka till honom och då är han snäll igen. Det är inte lika läskigt med 2-beningar längre. Jag vill inte bli klappad och det är alldeles onödigt att de är närmare än 0,5 meter (om jag inte blir mutad med godis, då sitter jag nära och det har hänt att jag nästan tagit godis ur handen fast bara nästan....). När det kommer hem gäster så brukar jag springa in i sovrummet och först kolla in vilka det är från ett bra ställe under sängen. När de väl har satt sig kommer jag fram och visar mig. Det är ju så härligt att alla skiner upp och säger "ooh vad sööööööööööt hon är"! Så jag brukar vara med och pyssla med mina råttor. Slänga upp dem i luften eller bita och slicka dem. Och numera vet jag att jag får äta maten i lugn och ro även om det finns andra hemma, så blir jag hungrig går jag bara fram till våra skålar och äter. Känner mig faktiskt väldigt nöjd med att ha ett eget hem!

Sullivan:
Att jag blev sjuk minns jag inget av, men det var inte kul att vara på Bagarmossen. De rakade mig på frambenen. Pälsen som just hade vuxit ut! Snälla var de, men jag längtade hem och visste inte om jag skulle få komma hem igen. När mamma hämtade mig vågade jag inte bli riktigt glad förrän jag märkte att vi åkte hem och inte till Katthemmet. Var väldigt noga med att försöka hålla mamma road genom att leka och ha mig. Nu har jag förstått att hon aldrig kommer att lämna bort oss, även om hon sätter oss i buren och åker iväg i bilen. Hem kommer vi alltid! Vi vet inte varför jag blev så där sjuk, för de hittade inget i blodproverna de tog. Eftersom det inte har hänt igen på 6 veckor så kanske det aldrig mer kommer att hända. Nu har jag fullt upp att leka i min tunnel som prasslar så kul och så lyckas jag alltid skrämma Chanda när jag far igenom den i full fart. Det är jättekul!! Och fjäderpinnarna har jag lärt mig att bära omkring. Om jag släpar dem efter mig på natten och piper så vaknar mamma – det är ännu roligare! Nu har jag inte tid att skriva mer, för jag ska ut på balkongen och kolla om mamma har vattnat blommorna ordentligt. Balkongen är inglasad så vi får vara där hur mycket vi vill både dag och natt. Härligt!!

Suzanne:
Sullivan har blivit en trygg kille som gärna vill brottas med mina händer i sängen på morgonen. Jag har märkt att han tycker att det är litet onödigt att jag ägnar mig åt att prata med Chanda, då kommer han alltid dragande med en fjäderpinne och vill ha uppmärksamhet. Matskålen är han också först till och Chanda sitter och väntar på att han ska äta klart innan hon går till sin skål. Har försökt att ha maten på olika platser, men det gjorde ingen skillnad. Antar att katter som levt i kolonier vill ha sällskap om än på litet distans. Lilla fröken har övergivit sina tidigare trånga gömställen och tycker nu att vardagsrumsbordet är tillräckligt skyddande vid behov. Soffan är favoritsovplatsen nattetid och min säng under dagen. Hennes svarta päls lämnar tydliga spår. Hon skulle behöva borstas, men det är hittills omöjligt för mig att komma så nära. Hon är väldigt nyfiken på vad jag gör och jag har ofta en liten skugga som kikar runt dörrkarmar och hörn. Och hon vill, som hon själv skriver, gärna vara med när vi har gäster. Social på sina egna villkor skulle jag nog vilja beskriva henne. Små, små framsteg och ibland något litet steg tillbaka är en bra sammanfattning av de första månaderna. Hon visar alla tecken på att vara nöjd och glad. Svansen är nästan alltid i gladläge, hon leker massor även tillsammans med mig om jag försiktigt skickar möss över golvet. Kast är skrämmande. Visst blir hon rädd om jag kommer ut på balkongen om hon är där och visar det genom att fräsa åt mig. Sannolikt för att hon där inte har någon reträttmöjlighet. Sedan jag slutat att bekräfta hennes fräsande genom att retirera så att hon skulle kunna springa in har jag märkt att hon fräser mindre och oftare kommer ut även när hon vet att jag finns där. Det där med tålamod och kärlek som framgångsrecept visar sig vara så sant, så sant.

Nospussar till alla kompisar på Katthemmet och dem som fått egna hem. (Hoppas ni skriver också så vi vet hur ni har det.) Mamma skickar en speciell hälsning till Arja! Och vi håller tassarna för att Gusten och "Valle" ska förstå att det är bäst att komma tillbaka till sina akuthem.