Pumba, Chanda o Sullivan

Hej alla kompisar på Katthemmet!

Äntligen har vi fått våran mamma att hjälpa oss att skriva litet. Hon är så lat med kameran och datorn tycker vi och nu när vi har 12 tassar att hålla reda på är det enklare att diktera än att skriva själva.

Pumba:
Nu har jag varit i det här nya hemmet i 1 månad och 2 dagar. När jag kom var det massa katter här, inte bara Chanda och Sullivan, utan ’hotellkatterna’ Ella och Mini var här också eftersom deras familj var hemma i England. Snygga, trevliga tjejer så jag hade ingenting att invända. Fast de första timmarna var det läskigt trots det. Marja körde hit mig och hon ställde in buren i badrummet för att jag skulle veta var lådan var. Som om jag inte hade kunnat räkna ut det ändå – hmpfffff! Jag är i alla fall en vuxen kille med viss koll på läget. Sedan dök det upp flera 2-beningar och de började sätta upp en julgran och stöka i största allmänhet. Jag stannade för säkerhets skull kvar i buren. Efter några timmar försvann alla människor som inte bor här och då kom mamma och la sig på badrumsgolvet för att försöka locka ut mig ur buren, men jag tyckte det var bäst att stanna kvar. Då plockade hon bort taket på buren!! Men jag gled raskt in under det höga skåpet istället. Snopet, va? Efter någon timme smög jag i alla fall ut för att kolla läget på matfronten och det fanns massa smaskigt torrfoder att äta. Och sedan gällde det att försöka bli kompis med de andra katterna. Tjejerna var inga problem, men den där andra killen, Sullivan är en tjurig typ. Han ville inte bli kompis han, utan gick och la sig i sängen med mamman och morrade.

Men nu är det bättre. Han verkar fortfarande inte särskilt vänlig mot mig, jag får inte nosa honom under svansen, den tråkmånsen, men han har i alla fall slutat morra och vi behöver inte bråka om blötmaten. Vi gillar olika sorter (min nya favorit är Whiskas SÅS med oxkött), fast jag kan ju tänka mig att slicka i mig litet av hans portion i alla fall bara för att retas litet. Då är det roligare med Chanda. Vi leker jättemycket och nu har hon börjat slicka mig så där mysigt som Mosquito brukade göra i köket (hoppas du har det bra förresten, jag saknar dig litet). Klart Sullivan är litet sur för det med, men vadå, han får väl hänga med i svängarna och vara med och leka. Jag trivs ganska bra här. Och ännu bättre skulle det vara om inte mamma envisades med att försöka klappa mig. Vad ska det vara bra för? Jag blir ju bara stökig i pälsen!

Chanda:
Oj, nu har jag 2 killar att vara med. Sullivan tjurar en del, så jag ägnar mig mer åt Pumba. Mamma tycker att jag borde vara litet mer med Sullivan, för hon säger att jag gör för mycket som Pumba. Men om inte han gillar att bli klappad tänker inte jag gilla det heller längre. Hon är litet oroad säger hon, mamman alltså, för hon tycker att jag är skyggare igen. Bara för att hon inte får kela med mig och för att jag tycker det är kul att fräsa åt henne om hon kommer fram för plötsligt.

Vi har fyllt år också. Den 1 januari säger mamma att vi fyller år. Det var ett väldigt ståhej på natten till vår födelsedag. Alla är så glada för att det är vår dag så det sköt raketer för oss. Det kunde de ha låtit bli med tycker jag, fast Sullivan tyckte det var spännande så han gick ut på vår inglasade balkong och satte sig på bordet och tittade. Och då var ju jag tvungen att sätta mig i dörren och titta litet också. Det var bara Pumba som inte brydde sig. Han gick och la sig i sin säng. Vi fick nya mysiga sängar i present och litet nya leksaker och så fick vi extra god mat. Själv är jag inte så förtjust i annat än torrfoder men rökt lax kan jag inte låta bli, så det fick jag. Mummms!!

Sullivan:
Vad var det bra att släpa hem Pumba för? Jag hade det mycket bättre förut när Chanda bara brydde sig om mig och såg till att jag alltid var vältvättad bakom öronen där det är så svårt att komma åt själv. Nu tvättar hon nästan bara Pumba och inte vill hon ligga på sängen heller. I alla fall inte när mamma är där. Kommer bara upp när det är dags för godis, men eftersom hon har blivit så feg igen att hon inte kommer ända fram till mamma brukar jag sno åt mig hennes bitar också när mamma försöker lägga dem mellan mig och Chanda. Kan hon gott ha när hon är så fånig, Chanda. Snart kommer i alla fall Ella och Mini hit igen och de är mina kompisar – INTE Pumbas – så då kan jag kanske ha tur och bli litet slickad igen. I alla fall så vågar inte Pumba sova i mammas säng när hon är där, så jag har hela mamma och halva sängen för mig själv på nätterna. Det är i alla fall mysigt! Hoppas att Pumba fortsätter vara så där larvigt skygg länge......

Suzanne:
Som ni märker är det inte bara guld och gröna skogar, men det går nog över. Hoppas bara att Chanda inte går tillbaka mer i sin socialiseringsprocess än hon gjort den senaste veckan. Från att jag kunnat klappa henne när hon legat på några olika ställen och ha visat att hon vill bli gosad med, så piper hon iväg när jag försöker. Hon har blivit litet fräsig igen också, men det har hon ingenting för. Jag framhärdar i mina försök att få henne att bli tryggare med folk. Nyfiken på oss 2-beningar är hon i alla fall. Kan inte låta bli att kika fram när vi har gäster och oftast kommer hon fram och pysslar med sitt efter någon timme. Det har inte varit mer än några halvhjärtade fräs och morr mellan Pumba och Sullivan, så det verkar mest som om de vill markera. Chanda och Pumba leker väldigt mycket genom att jaga varandra och det är inte Sullivan road av. Han vill mycket hellre leka med sin fjäderpinne tillsammans med mig. Men med tanke på att Pumba bara varit här sedan den 23 december tycker jag ändå att det går tämligen bra. Han verkar lugn och medicineringen går utmärkt nu.

Hälsningar till alla kattvänner!
Chanda, Sullivan och Pumba