Whitney

Hej katthemmet!

Nu har det gått drygt ett år sedan jag lämnade er och flyttade till Vårberg. Då hette jag Whitney, men var kanske mer känd som "psykot". Jag var oberäknelig, lättirriterad och väldigt osäker på mig själv, jag var en liten bitch helt enkelt. Eller en katt med attityd! Matte och husse valde därför att kalla mig för Britney eftersom de tyckte att det speglade min personlighet mer.

Attityd har jag fortfarande, men bara mot de som förtjänar det. Stora män med brummande röst kan man aldrig riktigt lita på, då är det bäst att gömma sig i garderoben bland mattes underkläder. Det har varit mitt favoritgömställe sedan den allra första dagen. Men annars börjar jag förstå att de flesta vill mig väl. Till och med när husse och matte får gäster brukar jag våga mig fram, så länge det är på mina vilkor vill säga. Än så länge är det dock enbart med husse och matte som jag känner mig helt trygg. Det tog ett tag innan jag insåg att de var några att lita på, men när jag
insett det kunde smekmånaden börja - och den tycks aldrig ta slut! Jag är alltid där de är; i badrummet när de duschar eller går på toa, i köket när de lagar mat, på skrivbordet när de jobbar och på balkongen i bästa stolen. Som allra bäst mår jag dock när vi alla ligger samlade i soffan och myser eller när vi sover tillsammans - gärna på varandra (om jag får vara överst).

Trots att jag nu hunnit bli 9 år är jag busig och lekfull som en liten kattunge, bara jag får vila mellan träningspassen. Jag tröttnar dock snabbt på mina leksakerna och tvingar därför matte och husse att vara kreativa och hitta på nya roliga saker att göra. Ett tag älskade jag att jaga bollar, i början var min låtsasmus mest spännande och husse blev nog besviken när jag inte ville leka med hans laser. Men det som slår allt är, och kommer nog alltid att vara snöret. Jag får aldrig nog!

Tack för att ni förmedlade mig!

Vänliga Hälsningar
Britney med rättstavning av Moa & David