Bartle (hem nr 1)

Nu har B, Monstret, Barty, Bärra, Katten, Bartholomew the kitty under the bed, tidigare känd som Bartle bott hos oss i över ett halvår. Trots att vi är två som tar hand om Bartle, så var det mitt hjärta som vanns över utav hans lidande, och min längtan efter en katt som övertalade sambon att införskaffa det här problembarnet.

När vi kom till katthemmet, och tittade ut lilla B, då kunde vi inte låta bli att märka hur skrämd han såg ut att vara. Och tydligen hade de skrämt iväg en massa potentiella buyers along the way. Han hade varit inkvarterad på Katthemmet i nästintill ett år. Och även om både jag och sambon kände på oss att de här inte kommer bli ett lätt projekt, så kunde jag inte låta honom vara kvar. Kärleken var omöjlig att förneka. Som matadorerna i Ferdinand ”Honom skall vi ha!”.

Och sen kom det jobbiga. Att bli uppryckt ur sin tillvaro som han bott i senaste året, och sedan instängd i en liten bur, omkringskumpad i en bil hem till nya dofter, nya intryck, nya ljud, allting nytt och läskigt, det är inte lätt. Första två veckorna, låg han och tryckte bakom tvättmaskinen, och även ett tag under badkaret, men det blev bara en kort visit, av anledningar vi inte behöver ta upp här.

Sambon och jag tänkte, vi stressar inte, vi finns omkring, kommer med mat, försöker göra livet enkelt. Men trots det tog det över två månader innan vi såg Barty vandra omkring, och då bara en kort visit in i vardagsrummet, för att se om vi gått o lagt oss. Men efter det, har han vågat sig fram mer och mer, och nu, går någon av oss in i köket, så lockas han genast dit och förväntar sig en liten skinkbit

Favoritplatsen första månaderna var under sängen. Där låg han nätterna igenom och jamade ut sin ensamhet. Antingen det, eller så satt han i köksfönstret och stirrade ut bilarna på parkeringen. Till slut insåg vi, att han måste ju vara ensam. Bott tillsammans med så många katter och sedan komma in alldeles själv till ett lugnt och stadigt hem där inget händer? Enormt omställning, som inte alltid gick så bra. Vi funderade ett tag på ifall vi skulle adoptera ännu ett problembarn från Katthemmet, men så en natt fick jag ett samtal från en tjejkompis. ”Omigosh! Min katt är gravid! Hon ska ha ungar, o jag vet inte vad jag ska göra!” Snabbt gick tankarna till Monstret, som nätterna igenom mjamade ut sin ensamhet till lägeheten från under min madrass och drev mig till vansinne över sömnläsa nätter.. Erbjöd mig snabbt att ta minsta lilla kissemisse som kom ut. Och visst blev det så. Fyra månader efter att Bärra flyttat in, kom minstingen Ostbågen hem till oss. Rultande, knappt vuxen ännu, med bäbisfjunig päls och en fascination över allting som hände, blev snart lekkamrat med B. Eller ja, lekkamrat… första dagarna fräste Barty mer än vanligt, han tjoffade faktiskt till lilla Osten en gång, men det gick snabbt över. Efter bara två veckor, så kunde jag inte sova för att de istället sprang omkring och lekte nätterna igenom.

Och med ostbågen som vän har Bartholomew vågat sig ut mycket mer. Numera äter han från handen, provided att man håller det med fingertopparna, utsträckt hand, sitter ner o ingen står o stirrar på honom från ett annat håll. Favoritplatsen att sova är numera i sängen hellre än under sängen. Och visst är det mysigt med katthår så de kittlar näsan varje gång man ska gå o lägga sig?

Vi hoppas såklart, att en dag så kommer Bartle komma själv till oss och vilja bli gosad med, men än så länge så nöjer vi oss med att smyga in i sovrummet om han sover på sängen o klappa försiktigt. Är man för stor och framfusig är allt man får en fräsning och en katt som försvinner. Andra människor än matte x 2 är också väldigt läskiga. De människorna går det absolut inte att vara i samma rum som. Det är fortfarande för läskigt. Men jag och Sambon, vi har hopp, och vi har även Ostbågen på vår sida, i kampen om att göra Bart till en sällskapskisse.

/Mimmi, Sara, B (or sumthing) och Ostbågen