Joline - del 10

Hej igen alla på katthemmet!

Här kommer en liten uppdatering från mig, Joline, och min sidekick Julius.Vi mår utmärkt här i vintriga Grängesberg, men nu hoppas vi våren ska komma hit så småningom också. Vi har övertalat mamma att möblera om vardagsrummet, så nu står vår klätterställning vid fönstret och vi sitter och kollar ut varje dag och hoppas vi ska få se lite bar mark snart. Eftersom jag har tagit på mig uppgiften att kontrollera att allt blir väl gjort här hemma övervakade jag flyttningen av klätterställningen genom att åka med, medan mamma sköt den på plats. Stånk och stön och tack och lov för att dom är plyschklädda undertill tyckte hon. Jag har lyckats ge mamma en ordentligt uppskrapad axel och hand, helt av misstag naturligtvis. Jag hade gömt mig i linneskåpet bland täcken och kuddar och när hon skulle hämta rena kläder efter duschen, hoppade jag fram, hon blev lite skrämd, hehe, ryckte till och jag var ju tvungen att parera landningen på hennes bara axel och rygg, ja, resten kan ni ju alla se framför er.... blodprov taget...hehe. Mamma sa att hon var sååå glad att vi nyligen var iväg och fick klorna klippta.

Igår var det en riktigt kul dag. Mamma fick en present inslagen i en massa prasselpapper och jag och Julius fick pappret, lycka!!! Till sist somnade jag i allt det härliga prassliga pappret. Annars älskar vi att ligga och mysa inkurade i duntäcket, så vi ser till att lägga oss där så fort vi kan efter frukosten, annars blir det bäddat och det är ju inte alls lika skönt. Jag väcker ju mamma varje morgon genom att först promenera omkring i ansiktet på henne, hjälper inte det brukar jag försiktigt "bita" henne i tummen. En morgon packade hon in sig ordentligt under täcket och mumlade nåt om en halv timme till...men då såg jag att hon var tvungen att ha näsan framme och där la jag in mitt lilla kärleksbett. Upp flög mamma och frukosten serverades när vi ville!

Det är ett heltidsjobb att se till att allt fungerar som det ska här hemma. Jag har ju inte så värst mycket hjälp av smilfinken heller, helst ligger han i mammas famn och spinner. Jag känner mig väldigt ofta tvungen att tränga mig emellan, mamma kallar mig för lilla svartnos. Pyttsan, jag är inte det minsta svartsjuk, han ska bara veta sin plats!

Nu räcker det för denna gången, man får ju kramp i tassarna för mindre. Ha det bäst allihopa, för det är vad ni är, BÄST!

Gos med nos från Joline, Julius och Nina