Litchi - del 3

Hej på er igen, alla kända och okända missar. (Den vackra bengalhannen ovanför är mitt ex, det andra fotot är jag och rumskompisen Ulrik, vi är "bara kompisar" )

Jag har kommit på att jag nog är släkt (på nåt vis) med Sivan och Bengan. Vi är i alla fall från samma ställe, där ägaren inte var kastrerad...nej fel, vi kissar var det ju. Vi var rätt många där om jag inte minns fel (vill helst glömma den tiden, grr! ) Hälsa Sivan och Bengan från lilla mig, Litchi. Sivan och jag är superlika tycker matte samma tjusiga prickar på magen (vi är nog bengaler egentligen). Både jag och matte har läst flera solkattshistorier där kissen fått komma tillbaka till katthemmet både en och flera gånger. Synd tycker vi. Undrar varför!

Om ni vill veta min åsikt (ni får den i alla fall) så tror jag att många tvåbenta därute menar så väl, men det blir ibland så fel...liksom. Vi är ju individer vi katter, minsann!, precis som ni tvåbenta (ja, vi har inte lika mycket dumheter för oss förstås...). Vi behöver olika lång tid på oss att vänja oss, vid er, vid era tidigare kattkompisar och vid ny miljö. Ibland tar det lååång tid. Själv vill jag fortfarande absolut inte ligga i någons knä och helst inte i sängen när dom stora lagt sig där heller. Jag har bott hos min familj i fyra månader vill jag bara tillägga för dom som tror att man bara hoppar upp i knäet och gosar omkring efter ett par dagar eller så. Nä nä, vissa av oss gör helt enkelt aldrig det.

Det är okej enligt mina tvåbenta. Jag är ju numera både lyftbar, klappbar och rätt så social om man jämför med tiden under soffan. Men det tog tid, matte minns inte riktigt. Vi har tagit en dag, en vecka i taget. Ulrik, min rasrena kompis, han som bodde här först, han vägrar till exempel att låta sig lyftas mer än i ca två sekunder, han ser nästan panikslagen ut och börjar flaxa med tassar och ben så fort människorna lyfter honom. Och han är uppväxt med människor. Så olika kan det vara. Jag som är en så kallad skyggiskatt, jag låter mig minsann lyftas. Blir helt lealös (lite ragdoll i mig också kanske ) å liksom alldeles gosig, säger matte. Förresten är jag nog mer blygiskatt än skyggis, så de så! Å så till det här med att vänja sig med nya hemmets befintliga katt. Fråga matte hur det verkligen var.......hon kommer här: Jo, Litchi och Ulrik fräste (mest jag, hi hi Litchis komm.) slogs, rullade runt (dundrade runt mer exakt) och bet varandra både här och där i ca tre-fyra dagar. Sedan lugnade dom ner sig.......en aning åtminstone nattetid (det tackade vi för).

Men riktiga polare blev dom först efter ca tre veckor. Då sov dom tillsammans för första gången (ja, vad tusan vi var ju helt utmattade, L komm.). Nu är lilla jag tillbaka, matte skriver så andefattigt. Det finns, har matte berättat, dom katter som slåss som galningar mycket längre än så, men som till slut rätt ut det hela i alla fall. Mina människor, både stora och små, lyssnade noga till akumattes och Evas råd, LÅT DOM HÅLLA PÅ!!! låtsas som ingenting och gosa som bara f-n med "gamla" katten (det är ju som att få syskon, U blev ju så svartis....tänk det kom en ny bebis i familjen "ska den BO här?!" "jag har ju varit ensam herre på täppan, no way folks").

Ja, ja ni har säkert lyssnat på alla råd, väldigt sorgligt om det ändå inte går. Men försök håll ut både en, två och tre veckor så får ni se om det inte vänder. Att ta hand om en katt eller annat djur också för den delen, är inte alltid lätt. Det kräver både tid och pengar. Så man bör noga tänka efter före....det kan sägas både en och flera gånger till.

Må väl alla artfränder därute i människodjungeln Grrr från Litchi (såg ni gr:et? det bor nog en bengal i mig ändå )