Nisse

Hej alla kattvänner!
Nu ska jag berätta historien om hur Nisse kom till mig... Min förra katt, Enzo, hade blivit akut sjuk och jag var tvungen att avliva honom dagen innan midsommar-09. Honom hade jag räddat från avlivning när hans husse dog och han kom till mig när han var tio år. Tyvärr fick jag bara ha honom ett år och jag var väldigt ledsen att det inte blev längre. Samtidigt som det kändes fint att ge honom en sista tid där han var SÅ lycklig. Så jag gick omkring i min trädgård och var ledsen över Enzo och kände att bor man så här som jag, ute på landet med grusvägar och hästhagar, är det nästan synd och skam att inte ha en katt. Nästa katt ska jag ta från katthemmet bestämde jag. Och så, som en blixt från klar himmel, kom en tanke i mitt huvud "och då kommer han säkert heta Nisse!" Jag gick in och slog på datorn, det var egentligen alldeles för tidigt att tänka på en ny katt, men man kan ju titta på bilderna på katthemmets hemsida. Titta skadar ju aldrig... Och där bland femtio katter fanns ju en Nisse! Han tittade på mig med olyckliga ögon och jag kände telepatin. Han valde mig! Sen när jag läste om Nisse stämde mer och mer, han var en gammal katt och jag var definitivt inte ute efter en kattunge men jag ville ge en fin sista tid till en äldre katt. Och katthemmet önskade att han skulle komma till ett lantligt hem så han kunde fortsätta gå ut och in som han ville. Man kan inte bo mer lantligt än jag! Under midsommarhelgen var jag inne på hemsidan säkert femtio gånger och blev mer och mer övertygad om att det där är ju min katt! Utan att ens ha sett honom i verkligheten...

Efter helgen tog jag bilen och körde åtta mil för att se honom. Utanför ingången stod två unga tjejer (volontärer? underbara människor!), jag frågade om det bara var att kliva in för jag ville hälsa på Nisse. Tjejerna: "Åh! Nisse! Kom med ska vi visa!" Jag har förstått senare att katthemmet trodde att Nisse skulle bli kvar där länge eftersom inte så många vill ha en gammal katt. Han såg lika olycklig ut som på bilden och han fräste åt mig lite grann. Av osäkerhet, Nisse är en ganska osäker katt. En vecka efter midsommar körde Annika hem Nisse till mig. Vi satt och fikade medans Nisse gömde sig bakom tvättmaskinen. När Annika hade åkt hittade han ett nytt gömställe, brevid toaletten. Där blev det lite mycket spring på kvällen tyckte Nisse, och tog sin reträtt under kökssoffan. Och där låg han kvar. Han var framme på nätterna märkte jag för maten minskades i skålen och lådan användes.

Efter några dagar började han vara framme mer men han dök ner under kökssoffan så fort jag visade mig. Sen efter åtta dagar under kökssoffan kom han fram! Jag satt på golvet och småpratade med honom och han kom fram, backade undan, kom fram, backade, kom fram och började kela! Sen blev det desperat kelande under ett par veckor. Han följde mig som en hund vart jag än gick, hoppade upp i knät när jag satt på toa, strök sig runt benen när jag lagade mat. Men han följde inte med när jag gick ut, då låg han i dörröppningen och spanade (på fjärilar? fåglar? mig?).

Nu är inte kelandet desperat längre (jag får sitta på toa ifred ) och Nisse har blivit lite säkrare. Numera vågar han gå ut, men inte så långt. Han har fortfarande inte gått utanför tomtgränsen och just det gör ju ingenting alls. Helst ligger han brevid mig på filten eller i gräset i närheten. Och han blir lite modigare! Nu vågar han gå runt huset även om jag inte är med och han springer inte in så fort han hör en bil. Däremot är skrittande hästar fortfarande springa-in-läge och dom är mer frekvent förekommande än bilarna. Och människor är det läskigaste av allt! Kommer det människor promenerandes och pratar blir Nisse som en blöt fläck som kryper längs med marken och in. Själv är jag en ensamvarg och tar inte så ofta emot besök, men visst händer det och när det kommer manligt sällskap gömmer sig Nisse direkt under sängen. Likaså barn, jobbiga varelser tydligen (och egentligen håller jag med honom...). Tjejer/kvinnor/tanter går bättre då går han upp på övervåningen men gömmer sig inte utan ligger där uppe på trappan och spanar ner på dom. Och han behöver inte vara social, det är ju inte jag heller, så vi passar väldigt bra ihop. Allt blev så bra till slut och jag är så glad att jag kan ge även Nisse en fin sista tid! ALLA katter är värda det!

//Ulrika & Nisse