Jaromir, Jacek o Vilbert

En sedan länge behövd uppdatering om trion Jacek, Jaromir och Vilbert - tvåbeningen de bor hos har inte varit alltför flitig på att skicka vad som hänt, men lite bot och bättring i och med detta.

Jacek och Jaromir landade hos mig i början av maj 2008, då två storögda spöken som efter det att Margit försvunnit med burarna snabbt slank in under soffan och gömde sig så väl att jag började tro att de gått upp i rök. Efter några minuters intensivt tittande in under soffan svischade en svans helt plötsligt ner invid väggen. Mysteriet löst - soffan visade sig ha en ihålig rygg och de små liven hade båda klättrat upp i den, satt och tryckte på de tvärgående balkarna undangömda i en säker liten håla så länge den där stora, läskiga människan var i närheten.

Första månaden var enda spåren av katter i lägenheten tomma matskålar på morgonen och lite rester att städa undan från kattlådan - i övrigt lyste båda med sin frånvaro. Sen stod Jacek helt sonika vid diskbänken en morgon och tittade uppfordrande på mig för att få frukost och efter det var det mest raka spåret framåt med honom. Superkelig var han redan på katthemmet - han var den som snabbt och totalt vann mitt hjärta med att lägga sig på rygg och vilja bli kliad på magen i säkerhet på hyllan medan Jaromir låg och tryckte i säkerhet bakom hans rygg och tittade lite förskrämt på mig.

Idag är han herren på täppan i kattgänget som först bestämmer vilken matskål som är hans och inte drar sig för att byta till kompisens skål om maten ser godare ut där. Mat är väl rätt gott så där, framförallt att slicka bort varenda gnutta sås eller gele kring blötmaten - men nåde den som försöker ta ifrån Jacek hans dagliga dos kel och att ligga i mattes famn med huvudet på axeln och imitera en flygplansmotor på högvarv. Mattes missekringla blir han på kvällarna då han snurrar ihop sig till en boll framför skärmen då matte sitter vid datorn och spelar spel - nära nog för att vakna till och se lite förebrående på mig om det går för länge mellan klapparna. Inte helt underligt var han den som var snabbast med att krypa upp i soffan och sängen bredvid mig, spinna uppfordrande, trampa med tassarna och be om fler klappar, mer kliande bakom öronen och strykningar på magen.

Jaromir tog lite längre tid på sig. Stack fram nosen då Jacek började ge sig ut i lägenheten, men ålade snabbt tillbaka under soffan så fort jag kom i närheten. Leksaker var mest läskiga monster som man måste springa iväg ifrån, för att inte tala om händer - farliga saker det där... Två, tre månader senare så började han försiktigt slå med tassarna efter en fjädervippa, en vecka senare lekte han för full fart och 'dödade' leksaksmöss med trummande baktassar och inte så långt efter det började han upptäcka att det var ganska skönt (men fortfarande lite läskigt) att bli klappad på. Jag misstänker att han egentligen tror sig vara hund - apportering av skumgummibollar är en av hans specialiteter och han går fot med mig så fort jag rör mig i lägenheten (vilket lett till en och annan utspilld kaffekopp på grund av ofrivilliga krokben).

Från en liten blygis har Jaromir blivit mattes modigaste lilla harhjärta - buffar för glatta livet, kryper nära inpå, stryker sig mot benen, tigger om mer uppmärksamhet, krullar ihop sig på rygg för att få kli på magen och kurrar förnöjt - men tycker fortfarande inte om att bli upplyft även om det går att hålla honom längre och längre stunder innan han sprattlar sig loss. Kommer främlingar, eller något oväntat ljud försvinner han snabbare än blixten in någonstans i säkerhet - under soffan eller bakom tvättmaskinen - för att komma fram när kusten klarnat och de okända försvunnit. Alternativt går han också under benämningen hungermisse - den första att klaga högljutt då det gått för länge från förra målet mat och den som otåligt väntar på att Jacek ska bestämma sig för vilken skål han vill ha för att sen snabbt dyka ner i någon av de övriga.

Vilbert adderades till skaran i november 2009 och det blev en lite gnisslig resa till en början. Jacek och Jaromir var båda supernyfikna på nykomlingen och gjorde allt för att komma intill och hälsa vilket resulterade i ett litet morrande, fräsande och spottande monster som la sig med ryggen längs väggen och öronen tätt slickade mot huvudet. Några lätt rispade nosar och öronlappar, massor med hårtussar på golvet, skrik och vrål om natten, skilda rum periodvis och lite olämpliga ställen för kattoalett har vi hunnit igenom några omgångar av sen dess. Nu tre månader senare har det mesta lugnat ner sig även om det inte är full frid i gänget än - lite svaga morranden kan fortfarande komma från bakom köksgardinen där Vilbert tillbringar huvuddelen av sin tid, men det är bara en misse där nu, inte en hel panter.

På ganska kort tid har den lilla skyggisen kommit så långt att han börjat förstå att det kan vara ganska mysigt att bli kliad i nacken, till och med så att ett försynt spinn dyker upp ibland, även om händerna blir lite för läskiga efter en stund så att man måste dra sig undan. Den dagliga skeden blötmat och en liten bit ost eller en räka då och då är mums och för varje dag går det lite snabbare tills en ivrigt sniffande nos och sen resten av huvudet dyker fram bakom gardinen då maten serveras. Knapra torrisar är också rätt ok i brist på annat godis - speciellt om de serveras från en hand.

Fjädervippor och bollar är roliga att leka med, men bara om Jaromir och Jacek inte är för nära, då måste man hålla koll på vad de gör - fortfarande är han inte helt övertygad om att det är OK med dem men det borde släppa över tiden. Skillnaden nu från för två månader sen är milsvid då jag i ärlighetens namn tvivlade på att tre överhuvudtaget skulle kunna leva tillsammans någonsin. Förhoppningsvis kommer en uppdatering om ett antal månader (eller år) där alla tre missarna ligger och sover härligt omslingrade i en stor hög.

//Ann-Sofie