Gråis o Ludda

Hej! Ludda här. Äntligen har jag fått ett eget riktigt hem. Där jag hoppas jag får stanna för alltid. Matte säger att hon aldrig tänker släppa iväg mig eller Killen (Gråis). Det var hon som var vår akutmatte och enligt vårt sätt att se det så åkte vi hem för snart ett år sen, i slutet av november 2009.

Plötsligt en dag fångade matte in oss, fick in oss i burarna och sen åkte vi på en i vårt tycke både meningslös och läskig utflykt. Till Katthemmet. Det stället vi absolut inte ville till. Matte pratade något om att veterinären skulle kolla att vi var friska. Det försökte jag berätta för henne. Jag säger ju till om jag inte mår bra.

Sen vi kom hem har vi kollat att allting står där det ska och sen har vi legat på vår säng och sovit. Den där dumma utflykten var väldigt tröttande. Sängen tillhör Gråis och mig. Likaså de flesta andra möbler och mattorna (bra att ligga på och roliga leksaker). Matte är inte hemma så mycket. Hon tillbringar t ex väldigt mycket tid på ett ställe hon kallar jobbet. Vad är det för något och varför måste matte vara där så mycket? Kan hon inte vara hemma med mig istället? Jag gillar ju henne. Både Gråis och jag bönar och ber henne att stanna hemma varje gång hon gör sig i ordning för att åka iväg. När hon väl är hemma så sitter hon en massa vid den där dumma datorn.

Den här texten får hon skriva själv, jag har berättat för henne vad hon ska skriva. Jag är upptagen med att sova. Tillsammans med Gråis. Jag måste ju säga att hon inte varit speciellt bra på att ta bilder på oss. Vi har inte sett en sån där grej ni tvåbeningar kallar kamera sen innan vi flyttade (i våras). Därför kan ju ingen få veta hur skönt vi har det i vår korg eller att klösträd kan användas till mer än bara klösa på.

Ja,ja, vi har det bra i alla fall. Gråis gillar kel så mycket, att antigen så måste jag ligga brevid eller matte klappa/hålla om honom för att han ska sova riktigt gott. Får han välja längden på klappstunderna pratar vi timmar. Själv vill jag ha matte hemma mycket så vi kan prata lite innan hon börjar klappa mig. Men visst är det skönt att bli kliad i nacken. Vid matdags brukar jag både stryka mig emot, pussa mattes hand eller ben samt tycka det är ganska ok att bli klappad över hela ryggen samt svansen. Och så var det det här med lekandet. Min favoritleksak är en silvrig liten mjuk grej som jag bara älskar att leka med. Gråis tycker att sladdar som försvinner under möbler är spännande och så gillar han att jaga mig. Ibland så har vi sån lust att springa så vi gör det matte kallar för tokrusningar. Vi jagar något som nog bara finns i vår fantasi. Sen är det ju så otroligt kul att springa.

Vi vill tacka alla volontärer som tagit hand om oss på Katthemmet. Även om det var extremt otäckt – tack till de som fångade in oss, tack vare er har vi fått en chans att komma till den tvåbening som är vår matte nu. Jag vill också ge ett speciellt tack till dem som ordnade så att matte blev vår akutmatte. Hon var en av mina vänner redan på Katthemmet. Matte är volontär där och skyggismänniska. Hon säger också tack. Hon tycker vi är de bästa katterna i världen. Och så säger hon att alla som säger något annat har fel, så det så.

Vi skriver igen när matte har skaffat kamera och tagit bilder, när det nu blir. Ni tvåbeningar kan verkligen ta god tid på er för att få saker och ting gjorda. Matte säger att hon ska göra en hemsida till mig också, men jag antar ni får vänta lite på den.

Gosiga hälsningar
Ludda (Kelkillen och matte hälsar också).