Wasabi

Hej

Jag som hjälper till med skriften heter Lotta. Han som dikterar heter Wasabi. Ibland kallas han för Gösta då husse tycker att en katt inte kan heta som en grön "smet". Jag, Wasabi alltså, hittades i skogen i en låda tillsammans med mina tre syskon när vi var ungefär tre-fyra veckor små. Usch för den tvåbening som lämnat oss så. Jag fick komma till akutmatte A-S (världsbäst som extramamma) där bodde vi lääänge jag, syrrorna å brorsan. Sedan kom flera tvåbeningar och hämtade dom, en efter en. Bara jag blev kvar. Ingen hajjade varför. Kanske blev dom blyga inför min enastående skönhet, kanske blev dom skrämda av min lust till livet (och maaaten). I alla fall så var det ingen som ville ha mig. Det struntade i och för sig jag blankt i. Jag hade gärna stannat bland alla stora flickor och pojkar hos "mamma", jag stortrivdes. Ibland kom det en tvåbening på besök, en gång hade hon med sig två mindre enbenta (nä, fel, menar TVÅbenta). Alla tyckte dom att jag var sååå söööt (för tusan jag är ju SNYGG, inte sööööt ). Jag kunde riktigt se hur den stora tvåbeningen smälte när hon tog i min ljuvliga päls, beundrade min vackra tjocka svans och min ursnygga rödtabby rygg. Det såg "morsan" också och skred till verket med operation övertalning. Jag var med på allt, spelade söööt och gosig, purrade, pratade utförde diverse konster (utmattande må ni tro). Föll hon? Jajamensan, som en fura under skogsavverkningen i norrland. Den lilla tvåbenta föll med bravur hon också. Fick sedan, på omvägar via mina kompisar, höra att den stora tvåbenta fick tjata och gråta och tråna inför en ännu större tvåbening innan dom ringde och sa att "HONOM SKA VI HA!!!" Och på den vägen är det.

Transporterades i en gallerförsedd låda (mycket missnöjd var jag, vilket jag tydligt talade om under hela resan) När jag äntligen fick komma ur buren stod en grå, avlång, vampyrliknande fyrbening där och stirrade misstänksamt på mig. Vilket välkomnande! Men jag är en mycket cool katt och struntade i detta (o)djur. Jag travade modigt runt i det nya reviret...nosade lite här och nosade lite där. Den gråa vampyren var inte van vid att få en tuffing in på området. Han hade bara haft en liten försynt flickkatt som sällskap tidigare. Henne kunde han bossa bäst han ville över, men se den gubben går inte med mig inte. Första natten visade jag honom, han som kallas Ulrik och är en raaaaskatt, var skåpet skulle stå. Nämligen i tvåbeningarnas säng. Ja inte direkt skåpet i sängen, men absolut lilla jag. Såja! så skall en vampyrkatt tas. Från med den natten sover jag, i sällskap med Uuuuuulrik, i sängen eller utanför tillsammans med Uuuuulrik. Ulrik och jag har nämligen blivit polare. Vi fajtas så morrhåren ryker emellanåt (helst i mörkret när tvåbenta sooover) däremellan knoppar vi gärna tätt ihop eller bara softar lite med att tvätta varandra. Den lilla tjejen (ja hon är ju faktiskt äldre än jag men myyycket fegare) brukar leka tafatt. Hon gillar inte att slåss...hrm tjejer är märkliga.

Det här med bild får matte lägga in när hon får tid. Tills dess, ha det allihopa.

//Wasabi, Uuuulrik (han tycker det är cool att bli kallad vampyr ) Litchi (kommer också från katthemmet) samt två stora tvåbenta och två mindre.