Inky o Binky - hem nr 2

Hej!

Jag vill berätta en underbar berättelse om två små försiktiga katter som har hittat hem.

Inky och Binky som är barn till Ode har kommit hem till oss efter en ganska tumult uppväxt, först i det vilda och sedan efter en omplacering. När kissarna kom hem till oss var de såå rädda!!! Vi tyckte inte att deras namn gjorde dem rättvisa och de verkade inte lyssna till dem för fem öre så nu
mera kallas de för Ozzy och Tussan istället. De verkar numera mycket nöjda med sina nya namn och kommer direkt när mamma ropar. Ja, på nått vis har jag blivit mamma istället för matte Dom var så rädda och behövde så mycket tålamod och kärlek att det känns som vi har kommit varandra otroligt nära nu.

Första månaderna låg de bara och tryckte i ett hörn och ville inte alls komma fram. Särskilt Tussan var otroligt försiktig. Men så småningom började de bli nyfikna och kom fram under korta stunder, främst på nätterna. Jag var ofta hemma på dagarna och pluggade och hela tiden låg Tussan och tittade på mig och hon svarade ofta på tal genom att kisa förnöjt, men om man närmade sig henne var hon på sin vakt.

Nu har det faktiskt gått några år och de har blivit som helt andra kissar! Ozzy är så trygg att jag kan bära runt honom hur som helst, (resultatet från ca ett års träning) Han kan till och med hälsa på, och gosa med gäster som kommer hit, om de inte är för stökiga förståss!! Han är otroligt kelig och vill helst klänga sig fast i min famn vad jag än gör. Han är oxå helt trygg med pappa och pratar med oss hela tiden om det är nått han vill.

De största framstegen har dock Tussan gjort. Hon är mest mammakär. Pappa får bara klappa om Mamma är med! Det är få personer förutom vi som fått klappa henne, men hon är gärna med och kikar på och vi har gäster hemma. Tussan kan vi fortfarande inte lyfta upp, men jobbar fortfarande på det. Nu har vi kommit så långt att det går att lyfta upp henne några decimeter när hon sitter i mitt knä, det är inte så populärt iof, hon viftar med benen som en sköldpadda i luften men hon springer inte iväg. Det bästa hon vet är att natta oss. Så fort hon märker att vi börjar göra oss i ordning för kvällen springer hon efter och jamar för att jag skall skynda mig i säng och sen börjar kelandet. Hon blir helt till sig och och rullar runt på rygg så att jag skall klia på magen och om man är trött och inte orkar klappa henne så trycker hon sig in under handen så att den klappar henne av sig självt

Kissarna mår så bra här och vi kunde inte önskat oss bättre katter. Vi talar ofta om vilken tur vi har haft som hittade dem. Det hade antagligen blivit en katastrof för dem om de hamnat i en barnfamilj eller hos människor som inte haft lika mycket hemma-tid som vi.

Nu skall vi iof få tillökning till familjen, och lite oroliga är vi eftersom Tussan började kissa inne i sin förra familj när de fick en bäbis. Vi hoppas och tror att de har blivit så trygga med oss nu att de kommer att klara en sådan utmaning. Och vi har bestämt oss för att försöka att ge kissarna extra mycket uppmärksamhet den första tiden, även om det kommer att bli svårt.

Vi får återkomma med en uppdatering av hur det gått.

Hälsningar från familjen Wikholm - Lundquist